detsamma ej skall bli utan större inflytande på händelserna i Europa. Ena främmande udning yttrar: Det franska kejsardömet har, märkligt nog, knappast någonsin varit så starkt angripet, som alltsedan Napoleons skritvelse till Kouner och det kejserliga dekretet offentliggjordes. I sjeltva Frankrike har dock den misstänksamhet, hvarmed eu del af pressen mottog reformerna i tförfattaingen, efter hand nästan alldeles försvunnit; i Tyskland, uvarest som bekant råda allt annat än goda poliviska förhållanden, fortsättas angreppen deremot ännu med stor hättighet, och detta af goda skäl. Ty det blir mer och mer sannt, hvad en fransk tidning anmärkte genast efter januaridekretets offentliggörande, neml. att Napoleon III besvarat Preussens coup de force med en coup de liberte. Hvad pressen angår, skola bestämmelserna för utgifvande af tidning i högsta måtto mildras. Den kejserliga regeringen lemnar för närvarande åt hvar och en, som begär det, lof att utgitva en tidning. Varningssystemet afskaffas, och de liberala tidningarnes önskan om, att jury måtte döma i presstrågor, har till en del vunnit afseende. Stämpelafgiften skall nedsättas till hältten. Man tänker upphälva boktryckarprivilegierna, och detta är en vigtig åtgärd för pressirineten. I de flesta tyska stater deremot beherrskas pressen fullständigt dermed, att tvång utöfvas mot densamma genom boktryckaren, i det man ger honom valet mellan att afske da en illa sedd redaktör eller bli gjord brodlös genom förlusten af sitt privilegium. Eger boktryckaren ej sjelf tidningen, sär han under samma hotelsa tillsägelse att ej trycka udningen, förrän den ombytt redaktör. Deremot har man skäl att antaga, att pressfriheten skall bli en sanning i Frankrike. Huru mycken frihet tidningarne i sjeltva verket åtnjuta, ser men i dessa dagar, då generalpostdirektören angripes med stor hänsynslöshet för det misstag han begått, genom utt sätta brefhemligheten på spel, för att förhindra utbredningen af gretvens af Chambord manitest. — Det berättas f. n. i Paris, au prins Napoleon skall hafva yttrat: Kejsaron har två gånger lurat Frankrike. Första gången då han år 1848 lät konstituerande församlingen tro, att han var ett dumhutvud, andra gången då han år 1856 inbillade hvar och en, att han är ett snille. Man skulle kunna tillägga med hänvisning på reformerna, att han år 1866 synes ej vilja gäcka Frankrike, i det han framställer sig sor verlden som en klok man. För några dagar sedan kom inom staisrådet militärförslaget åter å bane och föll vederbörligen. Prins Napoleon höll dervid ett tal, hvilket, fastän det endast varade i 10 minuter, likväl för sitt pittoreska föredragningssätts skull först väckte stor munterhet, men derpå qvarlemnade ett djupt intryck. Prinsen började sålunda: J kännen det franska tolket. Det har sina fel och företräden, hvilka man måste taga i betraktande. J viljen i fredstid besvära folket med militära bördor? Mais cela le choque, cela le pique, cela le gratte! och han beledsagade detta senare utrop med en betecknande rörelse med handen åt hufvudet. Kejsaren genmälte dertill, att han just icke fäster sig vid det föreliggande förslaget, och detta gaf signalen till förslagets uppgitvande. D. 8:de d:s var endast krigsoch marinafdelningen af statsrådet samlad i Tuilerierna under kejsarens presidium. Man utdelade till medlemmarne ett nytt törslag. Enl. detta tillhöra alla vapenföra unga män at en åldersklass den årskontingent, som skall utskrifvas, med undantag at dem, som äro sjuka, för små eller anses för familjestöd samt de friköpta. Denna årskontingent sönderfaller i två delar, af hvilka siffran på den ena årli gen bestämmes genom ett kammarvotum och derelter bildar den aktiva armå6en, under det den andra icke indrages till den stående armeen, utan bildar reserven; tjenstgöringstiden inom den aktiva armeon är fastställd till fem år, efter hvars slut dessa soldater ingå i reserven, hvilken de tillhöra i ytterligare syra år, sedan deremot äro do fullkomligt tria från d. hvarje skyldighet att göra tjenst. Den egentliga reserven tjenar också endast fyra är, men sd blir efter dessas utgång ej tri, utan öfvergår till det mobila nationalgardet, hvilket den i ytterligare 5 år måste tillhöra, så att på detta sätt lika lång tjenstetid bestämts för den aktiva armöen och reserven. Men till denua del af det mobila nationalgardet öfvergå även de ofvan undantagna friköptar, hvilka jem-J: väl tjena i fem år. Frankrikes vapenföral. manskap är på detta sätt älven genom triköpningen ej fritt från förbmdelsen att tjenal. fäderneslandet. Dessutom tillåtas de i reserven uttjenta, således vid 24 år, att utan särskild tillåtelse gifta sig. Det är tillfredsställande att se, huru den! kejserliga regeringen äfven i detta fall söker! att så mycket som möjligt närma sig den all-g( männa meningens önskningar. 5 Det har i vissa salonger berättats, avt;!l Thiers skulle vara bestämd att efterträdaA 22