att lefva i vänskap med solk än tillfoga hvarandra onödigt ondt. Tjufskytten tyckte om tonen, tyckte om orden; och den nistan förhirdade del inom honom som gjorde tjenst som hjerta öfverlemnade sig åt talaren så hastigt att han knappt kunde göra sig reda derför. — Jag tror, sir, att ni är den gentleman som tagit in på Sailors Rest och hvars skrin kommit bort? Jag höll på att komma i sörlägenhet för detta skrin igår. — På hvad sätt? frågade mr Lydney, hvars intresse plötsligen vaknade. — Jag passerade händelsevis på vägen till mitt hem förbi slottet då kärran lastades ur och jag stannade några minuter och såg på Polisen fick veta om det, och jag vill bli hängd om de ej förde mig upp till stationen. Om de trodde att jag sjelf tagit lådan från kärran eller att jag sett någon annan göra det vet jag ej. Jar skrattade åt dem. Unga Shad och ett par andra kunde intyga att jag ej varit tillräckligt nära kärran för att röra någonting som fanns der. — Ni måste ha hört skrinet beskrifves. Såg ni det? — Jag såg det ej, sir, såvidt jag kan erinra mig. Men om, såsom jag hör, det var underst af sakerna, kunde jag ej se det. Jag stannade endast ett par minuter, och de hade då blott påbörjat aflastningen. — Ni kan ej gissa hvart det tagit vägen eller hvem som tog det, förmodar jag? återtog mr Lydney, — Nej, jag kan det ej; jag har ej tänkt mycket på