8 JE tillstånd. Tv med hvarandra ha intet gemensamt, som tillochmed stå främmande mot hvarandra, skola förenas i Kristus till en — rentaf abnorm — gudsmensklig person. Härtill skall den gudomliga naturen, som intet annat är än andra personen i treenigheten, särdig medföra jaget, personligheten; den menskliga deremot, som genom en allmaktsakt beredes i jungtruns sköte och antages af Gud, sonen, skall väl vara en fullständig, af kropp, själ och ande bestående, men dock opersonlig. Utgöra då dessa begge faktorer i denna förening verkligen, hvad bibeln fordrar och kyrkoläran påstår, en enhetlig och sannt mansklig person? Intetdera, utan i stället för personens enhet gapar den ofyllda klyftan af ett dubbelt medvetande och en dubbel vilja och i stället för den verkliga mandomen erhålla vi skenbilden af en mensklig person utan mensklig personlighet. Då hvarken den gudomliga eller menskliga naturen kan tänkas utan de egenskaper, på hvilka dess egendomlighet beror, så medjör naturligtvis den gudomliga naturen i denna förening sin allmakt, allestädes närvaro, allvetenhet samt hvarje evig fullkomlighet och fulländning, den menskliga deremot sin bundenhet vid tid och rum, sin inskränkthet i vetande och förmåga, sin möjlighet till frestelse till det onda och kraf på sedlig utveckling, och det skall nu i en och samma person samlas! Med andra ord: kalcedoniska tvånatursläran vill, att vi skola tänka oss samma person på en gång allsmäktig och svag, allestädes närvarande och inskränkt, allvetande och inhemtande kunskap, omöjlig för frestelsen och utsatt för frestelsen i alla stycken, odödlig och hemfallen åt döden, det är helt enkelt en ren omöjlighet. Att nu vid denna hopkokning af två hvarandra upphäfvande faktorer den menskliga måste komma till korta, är lätt att inse; kyrkan kunde tördöma, men ej öfvervinna den monofysitism, som lät den menskliga naturen upphåtvas at den gudomliga, ty hon hade sjelf i sin dogm afbrutit hjertbladet af den menskliga naturen, det menskliga jaget, den menskliga personligheten. Om Kristus till sin menskliga natur skulle utbildas samt tillväxa i visdom och nåd, ja, hvem var det då, som skulle ha kunnat växa och fullkomnas? En gudomlig person kan ej växa och fullkomnas, han är evigt färdig, men den menskliga personligheten var ju förnekad och måste naturligtvis törnekas, om af de två naturerna ej skulle bli två personer i en person. Så befinner sig den kyrkliga dogmen haltlöst sväfvande mellan dualismens Scylla och doketismens Karybdis, hvilka båda principielt upphätva den kristna grundbekännelsen Gudom och mandom ett i Kristi person. Alla försök att undgå det ena skeppsbrottet, drifva till det andra, och blott den, som är nöjd med en formel, som hopblandar motsatser för att sedan fördöma motsagelsens konseqvenser, blott den, som ej känner något behof af att äfven verkligt sammanlänka, hvad den dogmatiska formeln sammanfogar, kan i denna punkt vara ortodox. I detta första häfte behandlar förf. Menniskosonens ide, utgående derpå, att Jesus var verklig menniska och ej Gud, men menniskan katexokän, den ideala, absoluta, himmelska menniskan, som återspeglar den himmelske fadrens hela ansigte och i sig fattar gudomens hela fullhet. De genom biskop Johannes Matthie föranledda syncretistiska stridigheterna i Sverige. ÄAfhandling för pastoralexamen af Pehr Hanngren. Westerås, C. M. Sjöberg. En lärorik liten skritt om en föga uppbygglig tvist och förföljelse inom den svenska kyrkan, hvars historia tyvärr, då den blir med verklig oväld skritven, har ett rikt register i detta fall. Johannes Matthiz var en from och redlig man, som ville kristendomens väl och begärde ett återvändande tll kyrkans äldsta symbola, för att derigenom åter bringa enhet inom Guds menighet, och en praktisk kristendom, för att göra denna till en lefvande sanning. Lutande till de reformerta, angreps han häftigt af kyrkans män; och söker denna afbandlings förf. här visa, att Joh. M. härvidlag stod renare än partisinnet sedan velat medgifva. Såsom märkliga och med full tillämpning äfven på våra dagar med deras stridigheter meddela vi här några rader, sammanfattade efter en af biskopens försvarsskrifter: Querela de Prepostero quorundam Judicio, in castigandis aliorum scriplis, centum positionibus inclusa. Blott en tro är den sanna och saliggörande, ty liksom blott en rät linia kan dragas från en punkt till en annan, så kan icke heller menniskan ur sit hjertas centrum härleda mer än en sann kunskap om Gud och dyrkan af honom... De, som följa den ärta linien, kunna saliga varda, huru de än heta