domarekåren, men ansett det rådligast att, efter det uppseende hans tal gjort, taga sin ansökan tillbaka. För några dagar sedan fick han dock besök at den kejserl. generalprokuratorn de Marnas, som lät honom på officiöst sätt förstå, att Napoleon III:s regering just behöfver talangfulla, med liberala tänkesätt begåsvade unga män, och att han derför hatt orätt i att taga tillbaka sin ansökan. Ribot har sedan blitvit kallad till justitieministern, som sagt honom ungefär detsamma och losvat honom en domareplats, såfort han inkomme med sin ansökan. Telegrafen har redan meddelat trån Österrike, att en ministeroch systemförändring der timat, i det Beleredi tagit afsked och Beust blifvit stats-och premierminister. En principiel tvist hade uppstått mellan dessa båda statsmän ang. regeringens ställning till det utomordentliga riksrådet, i det Beleredi begärt, att kompromissen med Ungern skulle iramläggas till diskussion inför bemälta riksråd, hvaremot Beust ville, att det endast skulle som en fait accompli komma till riksrådets kunskap. Detta sista förslag skall hafva vunnit majoriteten af ministrarne och sjelfva kejsaren för sig, hvarefter Baleredi beslutat afgå. Det är naturligt, att berättelserna om den s. k. dualismens (som delar Österrike i tvenne hälfter, Ungern och den öfriga delen at monarkien) seger i Wien väckt den lifligaste rörelse i de slaviska länderna. Ståthållarne i Böhmen och Galizien, gretvarne Rothkireh och Goluchowski, hafva genast kallats till hufvudstaden. Både de böhmiska och galiziska partiledarne hafva redan förklarat, att de ej vilja erkänna något inskränktare riksrad på basis af Februaridagen. De preussiska tiduingarne, som med en viss surmulen uppsyn sett försoningen med Ungern, gnugga händerna al belåtenhet öfver, att den österrikiska regeringen nu svårligen skall kunna lösa den slaviska schismen. Det är dock att hoppas, att det skall gå för sig. 1 Preussen sjeltt börjar det se brokigt ut. Den nu upplösta landtdagens sista stunder ha ej varit så ljusa som man väntade sig. Bismarck har för ett ögonblick kastat masken af sig och låtit se absolutisten. Dep. kammaren hade neml. beslutat för sin del, atv pressen icke skulle kunna dragas till ansvar för referater af förhandlingar inom det nordtyska parlamentet, om referatens riktighet kunde bevisas. Beslutet insändes till herrehuset, som vägrade sitt bifall dertill, hvarigenom förhandlingarnes ofleutlighet helt enkolt förebyggts. Och detta är frihet! Bismarck sjelft uttalade sig med ifver emot förslaget, yttrande bland annat: Den k. regeringen anser sig hafva nedgifvit det nordtyska parlamentet så stor talfrihet, som det från något håll begärts. Men något annat än talfriheten är friheten att trycka, hvad som blifvit sagdt. Såsom skäl för afslaget anlörde Bismarck, att den stora massan af tidningsläsarne icke hade så stor omdömesförmåga, som man kunde förutsätta hos medlemmarne af parlamentet, och att tidningarne endast skulle referera de tal, som öfveronsstämde med deras partiäsigter()). Det vore slutligen ätven en stor fråga, om det skulle vara för det allmänna lugnet och den tyska författningens utveckling gagneligt, att upphetsande föredrag kunde sritt offentliggöras. Låtom oss tänka det sallk, fortfor ministern, att personer, hvilka sullständigt brutit med säderneslandet, dertill på ott sätt som vittnar om, att de bitit hufvudet af skammen, att personer, som veterligen arbeta och skrifva i utlandets sol mot sitt fädernesland, och sådana kandidater ha äfven uppställts, verkligen invaldes i parlamentet, så skulle jag tro, att, i betraktande af den fräskhet, hvaraf några af dem äro i besittning, ott missbruk skulle drifvas, hvilket ej heller skulle tilltala massan af pressfrihetens anhängare, om de erhölle rätt att diktera sina ledande artiklar efter eget godtycke, utan att utsätta sig för straff. Härmed binder Preussen ett nytt ris åt sin rygg. Ty huru kan man väl tro, att parlamentets missnöjda elementer skola i längden tåla, att deras protester och skri at smärta ej få genljuda utom parlamentets murar? Planen är naturligevis att förqväfva oppositionen från de så väldsamt annexerade länderna. Men det är ett vågadt spel att qväfva tryckfriheten i Tyskland i samma ögonblick dess vingar lossas i Frankrike. Bismarck är dock bra mycket obotydligare än Napoleon III. I England hålla partiledarne på med att samla sina olika kohorter. Reformfrågan står främst på dagordningen. Om man ej visste det, kunde man se det deraf, att Times1 ett nummer meddelar icke mindre än trej artiklar rörande denna angelägenhet. i I Islington, den stadsdel af London, hvarinom kreaturssjukan för två år sedan först utbröt, har den förhärjande sjukdomen, som man i hufvudstaden trodde vara alldeles unganrftupa AAAIA A A 1