hvilar dock på ett rysansvärdt missförstånd för hvilket han och hans maka få djupt lida likasom hennes förmente älskare och dennes far Det skulle synas vågadt af det Rohdesk: vådevillsällskapet, att gifva ett drama af der ordning som detta stycke intager, hvilket må ste taga i anspråk en omsorgsfull instudering och goda krafter. Försöket har dock krönte med en framgång, som man knappast kunna hoppas. Till denna framgång har i väsentlig mån hr Otterström, den lättsinnige unge man nen, bidragit. Hans spel var godt och lagom nyanseradt, stundom genom ädel känsla och kraft stigande till en hos oss visst icke vanlig höjd. Scenen mellan honom och Genevicve i tredje akten, hvilken är en glanspunkt i stycket, framställdes at honom med en hjertlighet, hvilken ännu mera ökade det tilldragande deri. I de spännande scenerna mellan honom och den äkta mannen, hvilka fordra stor kraft hos de spelande, uppbar han sin roll ätvenledes på ett fördelaktigt sätt. De bevis på publikens sympati, hr Otterström emottog, voro fullt rättvisa. Hr Boström utförde märens och den äkta mannens roll. Denna fordrar en innehafvare af i vissa momenter tillochmed framstående förmåga. Detta gäller äfven om de flera ställen, der han måste berätta. Sådana äro ofta en skådespelares stötostenar. För att berätta på scenen så, att det väcker intresse och icke tröttar, måste man berätta med färg och nyansering. Hr Boström underlät stundom detta. Ett ibland återkommande manr oaktadt, tillvann sig hr Boström i allmänhet publikens bifall och skall antagligen framdeles genom en raskare såväl deklamation som aktion göra det mera. Fru Boström, till hvars egentliga konstnärsindividualitet icke sådana roller höra, som den hon i Tiedags hade att framställa, löste dock sin uppgift tilltredsställande och lyckades hos åskådaren väcka den sympati, som var rollens uppgift. Hrr Ullberg och Casper, såsom ett par hedervärda landtbor, voro hvar i sin stad lyckade, under det att om hr Engström, deras tredje medbroder, ej kan med fullt fog sägas detsamma. Hr Engströms egen goda uppfattning om det sceniska borde, förrän vi, sagt honom, att det ej ligger någonting komiskt i dessa besynnerliga åthäfvor och vridningar på kroppen, med hvilka han tror sig roa åskådaren. Hr Rohde hade åtagit sig en roll, hvilken ej heller låg inom hans egentliga fack, den lättsinnige unge mannens far, hvilken genom törvecklingarne kastas i de djupaste marter och själsstrider. Detta och någon osäkerhet oaktadt, redde hr Rohde sig dock ur affären med denna lätthet och ledighet, som gör honom så gerna sedd på scenen. Åt mill Sandberg, som oss veterligen allrig förut hatt någon större roll att utföra, nade man uppdragit att framställa styckets soda genius, Genevieve. Så tacksam denna oll än är, fordrar den dock törmåga at encelhet och naivetet, vare sig genom konst arnådda eller naturligt medfödda. M:ll Sanderg löste sin uppgift på ett sätt, som utötvade ett godt intryck på åskådarne. Detta synnerhet hvad sista akten angår, sedan hon 5fvervunnit den osäkerhet, som vid en debut, å att säga, är helt naturlig. Vi lyckönska nenne till denna goda början, åt hvilken puliken äfven gaf sitt uppmuntrande bifall. Ötriga medspelande bidrogo hvar i sin nån till det helas framgång, hvilken tycktes, trots af första akten med dess något tröttanle exposition, gifven. Första aktens dekoraion, målad af hr Svensson, med dess å, tvättlotte, spångar, terrass, klippafsatser m. m, önte rättvist bifall öfver den goda ekonomi, ned hvilken man begagnat det annars alltför nskränkta utrymmet, hvilket dessutom tagits anspråk för några sceniska trollkonster, som å denna scen äro ovanliga. Huset var i Tisdags, på några få biljeter när, utsåldt. I afton gifves stycket för ndra gången, hvarvid mill Arenander, som ltternerar med m:ll Sandberg, kommer att tföra Genevidvees parti. Från Hufvudstaden,