Ben är t. ex. i Elverhöi); hon hade då blifvit en romantisk personlighet; nu är hon blott sentimental. Detta hade ock kunnat motivera illusionen hos hertigen, som då likaledes blifvit romantisk; nu är han blott en fåne. Det hela skulle genom det romantiska elementets tillkomst hafva vunnit mycket i färg och sanning. Det vissa är emellertid, att tonsättaren behandlat sitt stoff, sådant det är, med talang, smak och allvarlig flit. Två hufvudförtjenster framträda bestämdt nog lör att bereda musiken eti betydligt plus: komPositören har nemligen förstått att anslå och fasthålla en nationelt nordisk grundton, som visserligen kunnat ega mera nyans, men dock gifver en viss enhet åt det hela; och derjemte äro sångpartierna särdeles omtänksamt beräknade för de sjungandes iudividuella uppsattningssätt så väl som för arten och omfåager af deras röster. Häraf kommer, att de anlagda ef fekterna sällan förfelas och att sångarne sjunga con amore. En följd af det helas anläggning är emelletid, att grundfärgeu blifvit mera sentimental än fantasirik, mera lyrisk an dramatisk; romanstonen är förherrskande, men i allt fallt ganska behaglig och uttrycksfull. Detta karakteriserar det hela: ej hänforande genom starka drag, ej förvånande genom snille. blixtar, men oftast vackert, ej sällan rörande, alltid sannt och naturligt; musiken eger, med ett ord, ett andligt innehåll. Formen är, om än ej mästerligt, dock talentfullt behandlad, och instrumentationen framställer ett lifligt färgspel utan osverlasteing. Ett par opisodiska figurer, Lisa och Ulf (en fiskarflicka och hennes fästman), representera det naiva solkelementet och hafva ej blifvit sämst umstyrda. Åtskilliga längder och repetitioner behöfva någon efkortning, t. ex. andra aktens eljest ganska vackra final, m m. Ett par andra nummer. som dels onödigtvis uppehålla, dels äro nog obetydliga, kunde med fördel helt och hållet uteslu tas, t. ex. första duetten (Ingrid och Peder), munkens qväde (i första akten), fiskarvisan i andra aktens början m. m. Bland de bästa numren må nämnas: Lisas visa samt hennes duo med Ulf, ett par ganska qvicka och naiva pjeser; Annas melodiskt vackra romans samt den derpå grundade emtreakten qvintetten och trion, ett par ganska lyckade ensembler; bönchören onh fivalet i andra akten (med nödig afkortning); sista entreakten, fiskarchören och friarevisan (med dans), der folktonen är utmärkt lyckligt träffad, m. m. Med nödiga åtgärder bör denna opera kunna hålla sig uppe, helst då ded gifves med all vård och nitisk samverkan. Fru Stenhammar befinner sig här i sin genre, inom hvilken hon hos Oss står ensam; äfven sågom Anna utvecklar hon all den ädla poesi, hvaraf hennes uttryck är mäktigt och hvarmed älven hennes sympatiska stämma så väl harmonicrar. Ej mindre förträffligt framställer fru Strandberg fiskarflickan Lisa, den hon utstyr med allt det förråd a! liflighet och natursannt behag, som så rikligen stå henue till buds, och hr Dahlgren (UM) bildar med henne en särdeles lyckad ensemble. Hr Arlberg gör dvt möjliga för att gisva bertigen något intresse, och man bör i allt fall göra rättvisa åt hans goda bållning, säkra spel och vackra sång. Hr Arnoldson sjunger sitt melodiösa parti såsom vanligt med bildadt föredrag och mycket fördelaktig effekt. Hr Olsson (marsken) uppträder för första gången utom sin vanliga genre, nemligen i en rol af aristokratisk egenskap och allvarsam karakter; bade i sång och spel visar han sig sin uppgift väl vuxen. M.ll Lublin har såsom Ingrid endast eu birol, som dessutom ej är särdeles doterad; hon ger den emellertid berömvärdt, och om brer Willman och Sandström (Peder och munken) är endast godt att förmäla; hr W. är i synnerhet på sin plats, der han och utvecklar sin vanliga dramatiska energi.