JRHLAl sång existerande unionen. Hade allmän omröstning egt rum uti alla staterna, skulle presidenten haft majoritet. Det segrande partiet gör det mesta det kan at sin seger, men verkningen af dess handlivgar skall stå qvar, jå det ej längre har öfvervigten. Blir dess doktrin formelr fastställd, att en president icke kan skilja sig från kongressens politik, måste majoritetens makt derefter vara den yppersta. Nationens politik måste svaja fram och tillbaka med dess tillsälliga herrars skiltande meningar. De klokare republikanerna törutse möjligheten af denna fara, — förutse den tid då de kunna sjelfva besegras, — och lllråda kongressen att försigugv stanna på li gin bana. Det är dock tvitvelaktigt, huruvida den skulle kunna stanna, om den också ville; det finns ej heller någon utsigt till fred, förrän det republikanska partiet, sedan alla hinder undanröjts, sitter vid högsta makten, troligen endast för att efter en kort tid åter inträda i en större ooh svårare kamp. Den nu ändtligen skedda utjemningen at den 18-åriga sörsattningstvisten mellan Ungern och den österrikiska regeringen är under nuvarande förhållanden en händelse at europeisk betydelse. Då Beust i November 1866 öfvertog ledningen af det österrikiska utrikesministeriet, förklarade han det tör kejsarstatens vigtigaste framtidsuppgift, att ordna sina inre förhållanden och samla sina krafter. Det väsentligaste sveget i denna riktning är gjordtj: genom biläggandet af den evinerliga tortattningstriden med Ungern. Att Osterrike icke skulle kunna föra ett lyckligt krig med Preus sen, om det hade tvenne fientliga uationaliteter, den ungerska och den italienska inom sina gränser och i sin egen här, förutsades för kejsar Frans Josef redan i Mars 1866 af den fran: ske gesandten i Wien, hertig de Grammont. De händelser, som följde, bevisa endast alltför klart sanningen häraf; ty genom att sluta förbund med den ene af dessa fiender och genom att efter förmåga uppegga den andre, lIyckades det Preussen att försvaga Österrikes motståndskratt, att dela dess krigsstyrka och slutligen efter fruktansvärda nederlag tvinga det till en förödmjukande fred. Den italienska och den ungerska frågan äro nu ordnade, om än icke just på det sätt, som de österrikiska statsmännen önskade, dock åtminstone så, att de icke längre hindra kejsarstatens inre utveckling och omorganisering. Ett under-utskott ai det stora 67-mannautskottet i Pesth, som har att behandla törförfattningsfrågan, fattade d: 13 eller 14 Mars en kompromiss, som antogs af Deakes parti, derpå meddelades ministeren i Wien, som ät venledes gaf sitt bifall, och slutligen godkän des af kejsaren och erkehertig Albrecht. Tro ungerska riksdagsmedlemmar förde kompro missen till Wien (baron Eötvös, Lonyay ovh grefve Andrassy) och hade det under loppet af 5 dagar 9 sammankomster med de mest framstående österrikiska ministrarne: Beust, Beleredi, finansministern Larisch och krigsministern John. Resultatet af dessa förhandlingar meddelades Deak och dennes parti i Pesth, och sedan dessa lemnat sitt samtycke, blel hela saken tramlagd för kejsaren till erhållande at hans gillande. Härifrån återkom ärendet uli 73-mannautskottet, som antagit kompromissen med en ändring, som dock är i regeringens intresse, neml.: Allt, hvad som hör till den gemensamma härens ledning, antörande och ordnande såsom en enhet, erkännes tillhöra kejsarens myndighet. Det, som nu närmast kan väntas följa, är, avt den nya ungerska ministören utses och träder i verksamhet. Alldenstund Frans Deak, det moderata partiets ledare, undanbedt sig hvarje portfölj, anses det tör afgjordt, att grelve J. Audrassy träder i spetsen för det ungerska kabinettet. Straxt efter tillträdandet skall ministören i Pesth framlägga för riksdagen ett lagförslag till komplettering af de ungerska regementena, och man tviflar ej om, att den begärda styrkan (35—40,000 man) skall blitva beviljad. Detta lagförslag är dej enda, som kan väntas behandladt tore kejsar Frans Josels högtidliga kröning till konung af Ungern, hvilket skall ega rum i April eller Maj. De preussiska tidningarne, som så lenge talat om Österrikes upplösning, men nu måste medgifva sanningen af att Österrike åter vun nit styrka genom sin försoning med ungrarne, framhålla nu schismen emellan monarkiens andra nationaliteter såsom hotande med fara Vi få väl se. I Böhmen litar regeringen på såväl den czechiska som den tyska adeln, och uti de nu företagna valen ligger det czechiska elementet högst betydligt öfver. Äfven adeln i Mähren torde kunna vinnas, fastän den är tyskt sinnad och derför nu oppositionel. I Galizien tillhör hela adeln det polska partiet, som är regeringsvänligt. Densamma har nyligen ingått öfverenskommelse med ledarne för det de öfriga slaviska stammarne beherrskande czechiska partiet, Denna öfverenskommelse afsåg den gemensamma hållning, man skulle intaga mot det tyska och det ru H MN d 0 — — DD A IT— — — I a mA — —— .