Q0 Am lagar, en rättvis och noggranu lagskipurng, kortligen alla de garantier, som gjort Preussen ull hvad det nu i en bård pröiningens stund visat sig vara, skola hadanef er vara gemensamma somaner för eder i Udäer krigsdugliga ungdom skall trvget auoluta sig vill sina bröder i umua olriga stater, för att värna vw fäderneslandet, och med plädje skola den preussiska bäreu och flottan mottaga de tappra och sjuvana Slesvigbolstesnarne, för hvilka såluuda öppnats ett nyn blad i arsbockerua för tysk ära och berommelse. Kyrkaus tjenare skula älven framgent vara sadernetrons väktare. Pa edra läroanstalter, de mangäriga bärdarne för tysk (!) konst och vetevekap, skall jug rikta min eyanerl. ga uppmärksamhet, och da den preussiska tonen, ju laugse desto mera, erkännes och värderas som värnet för set tyska saderneslandets frihet och sjeliständighet, da skall älven enertnamu bli uppteckuaut bland uess bästa söners, da skula även J valsigna det ögoublick, dom sorcuat eder med ett större ladernesland. Det gifvo Gud! Berlin d. 12 Jauuari 1867. Wilhelm. I det k. patentet heter det bl. a.: Vi betalla, Åt på grånscrua okoa de preussisk: barne uppresas till beteckuanue ul vär lanusherrlighet, i staller för de hitulle anbragta vapcen upps:as vart kongl. vapen och förses av offentliga eigulen med den preussiska Öruen, Vi beuja alla innevanarne i de sålunda med vår monarki förevade hert gdomena Holston och Ssesvig att hädanefter erkänna Oss vådom deras rättmätige köonung oca landsherte ocn med pligtenlig lyuueu efterlefva våra lagar, sorordningar och belalningaf. wu Vi vilja beskydda en hvar i besuttuingen och åt njutandet af sina väl förvärfvade enskelua rättigheter och lata embetsmånnen, som skola utlågga ed till oss, under förutsättning af trogen embetsutöruing sorblisva vid siua tjenstenkomster. Den lageti.tande makten skola vi, tills den preussiska författuingen införts, ensamma utöfva etc. etc. Det är lätt att tänka sig, hvilket nedslående intryck dessa aktstycken måst göra på den danska befolkningen i Slesvig, som ända tills sista stunden velat lita på att Preussen skulle hålla sitt i Pragerfreden afgifna löfte. Denna fred omnämnes visserligen i patentet, men endast såsom stöd för Preussens rätt till hertiguömena, medan ej ringaste ord yttras, som antyder, att denna rätt hvilar på en bestämd förpligtelse, som måste uppfyllas, innan räven har det aldra ringaste atv betyda. Nu ser det ut som om Pragertreden gifvit Preussen helt och hållet ovilkorlig disposition öfver Slesvig. Dock, utbrister Fodrelandet vid tanken på detia löftesbrott i stor stil, imorgen er det atter en Dag! Preussens bryderier äro ännu icke riktigt började, men de skola bli stora, och då de uppnått en viss höjd, skola de makter, som blitvit förödmjakade genom dess öfvermod och landgirighet, såsom vi blifvit det, men hvilka bevarat större kralter till vedergällning och hämnd, söka denna. Då skall äfven vår tid komma, om vi äro förberedda till att begagna den. L. I ett bref tran Åbonrå af d. 24 dennes yttras: -Konungen af Preussen förklarar för oss i dag, att han från och med nu annexerat hertigdömena, att vi hädanefter äro preussare, att han tillsvidare vill herrska absolut, att de preussiska örnarne skola uppstållas vid gränsen o. s. v. Han har ett uppmuntringsord till augustenborgarne (ty annorlunda kan man ej förstå den forsta satsen i 3:dje stycket af proklamationen), han hoppas, att de skola med samma trohet sluta sig till honom, som till det, som förut var dem så kärt. Konungen har säledes ett godt ord att säga till de oför batterliga upprorsmakarne; men ett tröstens ord til de sim konung och sitt land trogna danskarne, mot hvilka förpligtelser upptagui Pragertreden, det har han icke. Vi äro nu preussare och i följd derat afven tyskar; tysk sed och tysk kultur skola ru bär understöd jas och trifvas. Det lilla Danmark förmår visserligen endast föga gentemot det måktiga Preussen, ej heller det at sma förtarlga sär blodande Österrike; men Frankrike, freds mäklaren, civilisationens bärare, de undertryckta nationaliteternas talman — kan det läta bjuda sig dylkt? Det måtte dock gått mycket tillbaka tör detta maktiga land, om det utan vidare båller till goao med ett sådant bån. Ått Frankrike unner kriget ej fäste afseende vid sin gamle trogne allierade, som mäste på sin tid plikta så mycket tör sin trobet mot detsamma — nåväl, det vore menskligt, och i poliuken ser man sallan till något sådant. Men att det, der dess egen ära på visst sätt är pantsatt, forhåller sig lugnt och tyst, det gör ett sorgligt imryck, förvirrar begreppen och mnedslär tron på, att det ännu finnes en rättens och rättvisans häfdare och beskyddare blaud de miktiga på jorden. Fiuns det ingen rått till för Danmark och de danskt sinnade i Slesvig? Skall det mäktiga Frankrike sortsarande se på och tåla, atv dess egna bestämmelser hånas? Göteborg d. 2 Februari 1867. Ngaamabgftalunram at värdaven från