hållning med dess frukt af sredens välsignelser går nu redan åtskilliga år tillbaka i tiden; den kan efter behag dateras från Fredrik VII:s död, från grefve Manderströms depesch af d. 2 December 1863, eller åtminstone från slutet af londonerkonferensen i Juni 1864, sedan hvilken tidpunkt de förenade rikena — sven: ska officiösa organer hafva ju för ej längesedan varit mycket ifriga efter aw tå konstatera detta — alldeles icke inlåtit sig på att röra vid den dansk-slesvigska saken. Det enda. man kan förvånas öfver, är den omständigheten, att konung Carls ansvarige rådgitvare hafva ansett det nödvändigt att låta honom säga, hvad som är tillräckligt bekant och hvilket likväl icke kan sägas offentligt, utan att blodet stiger på en eller annan ibland dem upp i kinderna. Det skulle tyckas öfverflödigt, att bringa Carl XV sjelt i den piusamma ställningen att skola minnas sitt eget uppträdande i Juli 1863 och senare. Hvarlör ha de svenska ministrarne velat tvinga sin kollega, utrikesministern grefve Manderström att inför hela landets representation och rikets stora män slå ned ögonen mot marken? Det måste dock gått igenom honom som ett tveeggadt svärd, då orden om rikenas naturliga gränser och fredens välsignelser inom dessa sammanträffade i hans inre med minnet om huru o:ta han i en icke aflägsen tid med värma skildrat hela Nordens solidaritet i Slesvigs bevarande åt Danmark, huru starkt han betonat nödvändigheten äfven för de förenade rikena af att sätta en gräns för Tysklands framträngande mot Norden, huru tydligt han hänvisat på det goda svenska svärdet och huru långt han kommit i aftalen om att draga det. Under det hans öra hörde trontalets kalla och likgiltiga ord, måste hans minne anklagande hatva hviskat till honom: Våra dyrbaraste intressen skulle icke kunna tillåta oss att med lugn se våra grannar krossas, under törevänningar, som senare skulle bringa vårt eget oberoende i tara. ) Hvarfor bereda honom och andra en så pinsam förödmju kelse, endast för att säga något, som alla känna till förut? För våra reaktionära organer, hvilkas skräck för allt skandinaviskt bär prägeln af förskrämda barns spökräddsla, har detta yttrande i det svenska trontalet varit obeskrifligt välkommet. De äro så innerligt glada ötver, att Danmark ej ens kan påräkna Sverige-Norges moraliska bistånd till den nationala lösning i Slesvig, hvilken blitvit tördragsenligt stipulerad. Vi kunna förstå denna glädje, men den hade visst icke behöft att vänta på det svenska trontalet, och det är ett fullkomligt misstag, då dessa organer vilja låta törstå. att nägot nytt skett, att en at de nationalas illusioner nu brustit. Denna illusion brast för länge sedan... Å andra sidan är det ett fel, då en enskild, starkt utpräglad skandinavisk organ söker liksom borträsonnera betydelsen af det svenska trontalet. Carl XV är visserligen en konstitutionel konung; han är det nu i denna stund lika mycket, som då det i Augusti 1863 underhandlades om ett skandinaviskt förbund och då han i December 1863 lät sig anmälas med de 22,000; man kan lika litet nu som då säga något om hans egen åsigt, ty äfven om den kändes, har den likväl endast betydelse, om den står i samband med en ansvarig regerings. Men det är ej heller frågan om, hvad konung Carl personligen menar. Hufvudsaken är, att en svensk minister, som har den allmänna meningen lör sig, som de svenska liberala fortfarande hålla på äfven efter representationsreformen, uttalar sig sålunda om Sveriges ställning till Danmarks tramtid, och att det, efter alla märken att döma, genom detta program snarare befästar an försvagar sin ställning gentemot Sveriges folk. Svenskarnes flertal gillar regeringens upptattning; de vilja äfven njuta fredens välsignelser, de äro belåtna med de naturliga gränser, som de nu ha, och vilja icke, genom att kasta sin blick ut till en nordisk horisont, inveckla sig i möjliga obehag. Vore det icke ministerens äfvertygelse, att detta är Sveriges verkliga allmänna mening, hade den punkten ej kommit in i trontalet. Om Sveriges riksdag öfverhufvud inlåter sig på att diskutera denna punkt, skall det ätven nog visa Big, att ministeren räknat rätt. Den från Sverige-Norges regering skedda demonstrationen kan ej blifva utan ett visst intryck på stämningen här i Danmark, men det skulle vara oriktigt att tillägga den större betydelse, än såsom ett bevis på ögonblickets sinnelag hinsidan Sundet. Det kan naturligtvis icke hatva något inflytande på uppfattningen af den skandinaviska iden, att den förnekas i ett svenskt trontal. Tanken på hela Nordens sammanslutning, för att gemensamt motstå de faror, som från olika håll bota hvarje enskild af dess stammar, blir ej mindre sann, derför att den sveks at en konung och en regering, som en gång anslöt malm ll Jan Ah ff mm amt tia Ad mn 8 I han