mr Ashley, och då han förklarvde, att han på sitt eget ansvar anklagade presidenten för högförräderi, såg jag flera damer på gallerierna klappa i händerna, men något allmänt bifall eller annat känsloutbrott törmärktes ej. Medan detta försiggick inom representanthuset lästes presidentens bådskap med hans veto mot rösträttens medgifvande åt alla negrerna i distriktet Columbia. Presidenten stödjer sig dervid, att innevånarne i detta distrikt äro emot negeromröstningens införande och att kongressen ej har någon rätt att emot deras vilja påtvinga dem den. Den sista delen af bådskapet består i ett försvar af presidentens utöfning af vetomakten, och flera citater ur ansedda amerikanska skriftställares arbeten göras till rättfärdigande af presidentens handlingssätt. Presidenten fordrar att mot rösträtten skall svara ett tillräckligt mått at bildning, för -att densamma skall kunna sjeliständigt och medvetet utöfvas, samt slutar bådskapet med orden: Det finnes en hittills klokt iakttagen gräns, hvilken gor omrostningsratten till ett privilegium och ett örtrorndeuppdrag och af några klasser fordrar en tid, som kan beböfvas för godkännande och förberedelse. Att gifva den utan urskilning åt en ny klass, hvilken zen om föregå nde vanor och omständigheter är allde es osorberedd att utföra det uppdrag, som den krälfver, år att desradera den och slutligen tillintetgöra less makt, ty det kan med säkerhet antagas, at: insen poliusk sanning har fastare grund, än den au on sådan utan urskilning gjord och allt omfattande atvidgning af den allmänna omröstningen måste till slut kuda med dess jörsto ande. Men dessa varnande ord äro bortkasta le. Lösuirgen inom senaten at Vetot var lott en formsak. Mr Cowan och mr Johnson understödde presidenten i hans protest mot eorien, att kongressen hade rättighet att lagstifta för folket i förbundsdistriktet i strid mot less önskningar, men de öfvertygade naturligtvis icke någon at motsatta partiet. Vetot olet blef slaget med 29 röster mot 10, och auset har i e. m. följt senatens exempel samt inyo antagit omröstningsbillen med vanlig förkrossande majoritet. Sålunda blef, på mindre in 24 timmar efter det Vetot lösts, billen lag letta oaktadt, och hädanefter skola de hvita nedborgarnes röster i distriktet Columbia fullständigt annulleras af de röstsedlar, som inemnas af negrerna, hvilka hafva en otantlig najoritet uti hela distriktet. Det radikala partiet blir med hvarje dag nera solidt till sin organisation och lydigare not dess ledares disciplin. De tå konservaiva republikanerna äro modlösa och tysta. De ha ingen makt ötver denna stora partisamps-maskin, Caucus, och de endast tolereras vid dess sammanträden. Å en Caucus i Lördags afton framställde mr Bingham från Ohio, en skicklig radikal, flera anmärkningar mot presidentens föreslagna åklagande. Mr Stevens svarade, såsom en tidning säger, i bivtra och ytterst stränga ordalag!. Angreppen mot presidenten äro ytterst våldsamma både inom kongressen och pressen. Stevens har yttrat i representanthuset, att presidenten visserligen har högsta betälet öfver hären och flottan, men kongressen har å andra sidan befälet ofver honom, och den skulle nog lära honom att lystra. — En dag bad representanthusew prest till himlen tör alla offentliga tjenstemän, Förenta Staternas president enberäknad. Vi ba förut några gånger påpekat, hurusom Förenta Staterna genomgå en revolution. Ett nytt bevis härpå är kongressens ställning till högsta domstolen. Denna tillämnades at! den stora republikens stiftare att vara en domstol, bvars utslag skulle vara slutligt och afgörande uti alla frågor och skiljaktigheter i mellan två eller flera stater. Denna domstols medlemmar skulle visserligen utses at kongressen, wen denna skulle ej ha något att säga öfver dess domslut, liksom kongressen ej finge tillsätta andra domstolar öfver eller bredvid denna. De Tocqueville i sitt storn verk öfver demokratien i Amerika beskrifver ock denna högsta domstol såsom en af de starkaste barriererna mot tolkförsamlingarnes tyranni. Nu befinner sig kongressen äfven i kamp mot den och skall troligen icke stanna, förrän den minskat dess makt och undergräft dess anseende hos folket — och detta derför att domstolen vågat förklara vissa åtgärder af sjelfva kongressen vara okonstitutionela och derför felaktiga. Sammanhanget är detta: D. 5 Okt. 1864 fängslades en person vid namn Milligan, hvil ken i 20 år varit borgare i Indiana, på betallning al Hovey, anklagades d. 21 i samma månad för sammansvärjning inför en militärkomitö och dömdes att hängas, ehuru domen ej blef verkställd. Saken kom såsom petition inför högsta domstolen, hvars alla nio medslemmar förklarade, att militärkomiteen ej hade rätt att döma honom och att Milligan borde lössläppas. Men dertill fogade fem domaro af de nio, att kongressen ej hade någon rätt att snedsätta militärkomitöer tör att ransakea och j döma amerikanska medborgare, emedan Förj fattningen är landets högsta lag i krigstid såväl som iredstid — med hvilken mening, 2 —-u—————— OO ——— —