och dess innehåll, tyckte Mitchel att det var hög tid att lossa sin tungas band. — Mylord, utropade han i en ton som tillkännagaf hans stora bestörtning, de få ej taga dessa saker isynnerhet detta skrin. Jag har blifvit ställd här för att se att ingen gör det. — Jag har befallt att sakerna skola köras till slottet för att vara i säkrare förvar, sade iord Dane. — Men detta skrin, mylord — egaren kommer straxt ned för att hemta det. Och jag gaf honom mitt ord på att han skulle finna det här orördt. Om han klagar för öfveruppsyningsmannen, kan jag förlora min plats, mylord — Förlora er plats för det ni lydt min befallning utbrast lord Dane i en ton af skämtsam godlyathet. V. veta ej ännu hvilka dessa saker kunna tillhöra, och de skola vara i säkert förvar -på slottet. — Men — jag hoppas mylord ursäktar att jag vagar göra invändningar — detta skrin har fått sin egare, ytt rade Mitchel. När gentlemanuen återvänder för att hemte det, hvad skall jag väl säga honom? — Nitchel, svarade lord Dane lugnt, ni maste först en sak som ni tyckes vara i okunnighet om. Såsom lore på platsen eger jag rättighet att göra anspråk på allt sor bergas från detta vrak, antingen de ursprungliga egarn lefva eller ej: Jag önskar ej begagna mig af detta privi legium; jag ämnar det ej heller; men jag vill att dess: saker nu skola föras till slottet så att de må vara i sä kerhet. Ni kan säga detta till mr Lydney. Kärran hade i detta ögonblick aflägsnat sig ett god