stod och blickade ned i hafvet, trotsande den sarliga vinden. Miss Bordillion och Maria Lester stodo äfven helt nära kanten, oförsigtigt uog, men drifna af sitt varma medlidande och sin sorgsna nyfikenhet. En förvirrad berättelse hade nått Marias öron om hennes broders hjeltemod; hon hade med densamma skyndat till miss Bordillion, och de hade derefter gått ut tillsammans. — Margaret, tror ni det är sannt att papra tog Wilfred i band och bad honom icke våga sitt lif? upprepade Maria i sin ifver der de stodo vid klippranden. — Mitt barn, du har frågat mig detta tre gånger, och jag kan blott upprepa att jag icke vet det, svarade Miss Bordillion lugnt. Jag har icke hört det. — Jag kan ej hjelpa om jag är ifrig i detta afseende. Jag hoppas att det är sannt. Ack Margareta, det skulle kunna leda till en försoning emellan den. — Jag vill berätta er hvad jag hört Maria: att då Wilfred kom tillbaka med båten, räddad — jag menar nu blott Wilfred — liksom från grafven, och då alla trängde sig fram till honom för att lyckönskande trycka hans hand, höllo sig mr Lester och lady Adel äde på afstånd och iakttogo en ogillande tystnad. — Det är mycket orättvist! ropade Maria passioneradt. Hon tog ett steg framåt medan hon talade och lutade sig ut öfver klippan, till en del för att gifva luft åt sin harm, till en del äfven för att se hvad ett buller betydde, hvilket uppstått nedanför. I detta ögonblick brusade