Som man funnit var det af de tillkallade vitt nena blott torparen Petter Hansson, som kunde uppträua i egenskap af ojäfvigt vittne. Ester aflagd vittnesed berättade han följande: — Han hade aftonen d. 10 d:s i Slottssk gen rest förbi Andersson, som då, sittande på lasset, körde vägen framåt emot sivt hem. Emellan Malmgarden och Syringen (ett torp i närheten af vägen straxt bredvid Margreteberg, der A., såväl som Håkansson Rask bodde) såg Hansson en person komma springande ned ifrån en liten ekskog ull höger om vägen, på samma sida som Margreteberg är beläget, Denne karl var klädd i en stortröja samt platt mössa och var smärt och lång till växten liksom Donatus Håkansson Rask. Han gick förbi Hansson, hvilken nu hunnit omkr. ett stenkast framom Andersson, och fattade denne senare i axeln. samt ryckte honom ned på vägen. Torparen Hansson, hvilken, stor och lång som hau var, icke synes ba varit någon synnerligt modig karl, vågade icke gå fram för att skydda den angripne. Denne börja e efter någon minut att ropa: Skona endast mitt lifls Han tillade dervia äfven ett namn, men besynnerligt nog bade Hansson, som så väl uppfattat de öfriga orden, icke Åtagit vara påd ifrågarande namn. Efter tre eller fyra miuuter syates våldsverkaren komma springande efter Hansson, hvilken då: lät sin häst i fyrsprång sätta undan, af fruktan. för att eljest sjell råka ut för stråtröfvaren. Denne sprang vägen framåt till Margreteberg, men lörsvann gel: sväng. iråga af bolismästaren, trodde sig Hansson kunna igenkänna bofven, ifall denne bure de kläder han vid våldsbragdens utölvade hade på sig. Foljaktligen ubpreqvirerades från ceollsängelset Håkansson Rasks vid häktuingstillsållet påhatda kläder. Under det man väntade på att kläderna skulle komma upp sfrågade po iomästaren de af Hakansson såsom vittnen åberopade pigorna J. C. Larsuotter och M. Broström, hvad de skulle kunna ha att i saken upplysa, ifall de skullo komma att vittna. Johanna Catharina Larsdotter, en ungmö med svarta ögon och svart hår, hvilken minst syntes kunna dölja de eld.ga känslor, som större delen at Margretebergs qvinliga personal lärvr ba hyst och älven så mycket som mvj ligt i haudling adagalagt för denne otyIfve aktigt den farligaste bland Göteborgs brottslingar — hade redan vid företa inträdet i sessionsrummet gilvit Rusk uickar, i hvilka boundran och sorgbundennet pa eti höget egendomligt sätt blandados. Under det derefier pagående förhöret hade hon bakom den lange torparen Hanssons rygg Jursökt hviska atskIlligt vil tangen, hvarförutom hon medelst atskilliga betecknande åtborder gaf honom sin sympati tillkänna. Da emellertid polismästaren tillirågade henne om hon kunde säga att Rask varit inomhus när brotiet begicks, måtte hon ej varit rätt beredd på huru denia !raga lämpligast borde besvaras, utan yttrade att Håkansson först varit inne omkring kl. 6 fragavarande qväll och att hon sedermera sett honom sedan de tvattat blodet af Andersson. Polismästaren anmärkte härvid att R., sasom torparen Hanssons vittnesmål också galve vid hauden, otvifvelaktigt sprungit genast hem och varit hemma långt innan Andersson, sanslös som han legat på vagen och sanslös som han varit under hemfärden, kunnat anlända. Maria Broström, en blondin, hvilken sedermera visade sig vara icke mindre än den svartögda Lars dotter intresserad af Rask (han har, utom namnet, det för sig, att vara mycket välväxt och se bra ut, ifall man ej sAster sig vid det gemena uttrycket i hans ögon), förklarade att han icke varit inne vid ifrågavarande tid och således icke kunde meddela nagot om Rask da var hemma eller ej. Rask vidhöll att han ej begatt brottet och ate ban ej haft något skäl till agg mot Andersson, utan tvärtom varit på god fot med honom, hvarvid polismästaren anmärkte, att R. just stått på alltför god fot i huset. Tillfrågad om huru Håkansson Rask för ötrigt uppfört sig, svarade Johanna Larsdotter att han varit hemma både nätter och dagar, — Jaså, du hade reda på bonom om nätterna också ? — Ja, jag gick igenom rummet der han låg, svarade Johanna Larsdotter, såsom dut syntes endast förlägen öfver att ånyo ej ba tänkt sig lör. Sedan de båda pigorna sålunda ytirat sig blefvo Rasks kläder uppburna. Han fick påtaga sig sin stortröja och mössa och torparen Petter Hansson förklarade nu Åatt Rask vore alldeles samma karl som den, hvilken anfallit Andereson. Poliskammaren uppsköt målet, för ytterligare bevisnings anskaffande, på åvta dagar, och åtorforpassades Rask till cellsängelsot. Medan Rask dit infördes stod Johanna Larsdotter hela tiden och blickade efter honom. Då hon sedermera utkom i förstugan yttrade nagon af de manliga vittnena, som icke blifv:t hörda och troligen liksom de öfriga åhörarce var förbittrad öfver det sätt, hvarpå isynnerhet Johanna Larsdotter tagit den sa godt som ölfverbevisade brottslingen i försvar, någon speglosa. Denna besvarades med qvinlig munvighet genast, och snart hade ett ordkrig uppstått, i hvilket de båda pigorna, ledda af sitt varma intresse för brottslingen och för detta glömmande allt annat, ut tryckte sig på ett sätt som skulle anstatt de qvinnor hvilka de troligen se öfver axeln. Det hela påminde mycket om de historier som berättas om italienska banditer understödda af en svärm förtjusta qvinnor. Såvidt ref. icke minnes orätt ville poliskammaren då Rask år 1865 hit anlände, efter att i Norge för andra resan stöld ha blifvit straffad med sex ås fästning och dessutom ha varit misstänkt för åtskilligt, göra samhället qvitt denne brottsling, genom aut förvägra honom rätt att här uppehålla sig. Poliskammarens utslag blef dock, då en person tog honom i försvar, al kgs bshde upphäfdt. Fran Hufvudstaden. Fru Lotten Djurström-Key skulle i förgår gifva en dram.-musikalisk soir i la Öroix