ring beböfde anställas i en fråga, dervid 95 ledamöter stodo mot 81 — säledes en ganska liten röstöfvervigt — kan vara beterknande. Det gällde nemligen huruvida, sedan kammaren beslutat att för val till utskottsledamöter det omedelbara valsättet skulle begagnas, en särskild komits för valens förberedande skulle tillsättas, hvilket förslag länge diskuterades och derefter genom votering förkastades. Rektor Siljeström fick under diskussionen tillfälle att erinra derom huruledes man ofta hyllade en demokratisk princip, såsom nu var fallet, men då den skulle tillämpas, ville man gerna, så att säga, förse den med kryckor, för att stödja den. Han antog ätven att sämjan inom komitn skulle leda derhän, att en fusionslista uppgjordes för att tillfredsställa alla meningar, men med det sannolika resultat att en besynnerlig blandning af!olika färger uppkom. Carl Anders Larsson från Östergövand träffade ock spiken på hutvudet, då han, med anledning af komitens afsedda åtgörande, uttalade den förmodan, såvida gamla märken stode fast, att nu lika litet som förr skulle förslagslistor icke saknas, äfven om ingen komits tillsattes att uppgöra sådana. Innan jag slutar vill jag tullständiga hvad förut yttrats om Stockholmsrepresentanternas placering. De hafva plats (näst bakom de stolar, som äro afsedda för statsrådets ledamöter) åtta till venster och fem till höger uppe i salen nära talmannen. Men efter träffad öfverenskommelse sinsemellan sitta de icke efter vid valet erhållna röster, utan iden ordning som de fungerat såsom riksdagsmän, dock med undantag för kommerserådet Sjöberg, hvars egenskap af f. d. sekreterare i bondeståndet räknats honom till godo. De fem nyvalda åter sitta i alfabetisk ordning på högra sidan. De sitta nu i följande ordning (siflrorna inom parentes angifva huru de rätteligen borde sitta): Hierta (2), Grivenstedt (4), Stråle (10), Fuck (3), Blanche (11), Liljencrantz (12), Sjöberg (8), Adlersparre (1), Grafström (13), Kinmansson (5), Letfler (7), Meijerberg (6), Svanberg (9). Placeringen föröfrigt i denna kammare tager sig i vissa fall rätt kuriöst ut. Hutvudstadens representanter behöfva endast taga ut steget, så förflytta de sig till statsrådsstolarne. De hafva ständigt ögonen fästade på dem. Hr Hierta och frih. Gripenstedt utgöra numera ett par i kammaren — det skulle väl ingen för 15 år sedan vågat förutsäga; den koleriske Ridderstad och den flegmatiske Sandstedt utgöra ock ett par, likaså Carl Anders Larsson (som förr var så sträng mot adeln) och friherre Koskull. Grefvarne Arvid Posse och De la Gardie sitta hvardera med en f. d. bondeståndare vid sidan o. s. v. För ingen är representantkallet så pinsamt som för frih. Gripenstedt. Den minsta rörelse ådrager honom smärta, men de ofta påkommande nervplågorna tvinga honom ofrivilligt till rörelser; temperaturförändringarne i salen öka hans plågor, och man ser att han lider, men att han för en ständig strid med sina krämpor. Vid gårdagens plenum plenorum på rikssalen voro alla tillstädesvarande embetsoch tjenstemän bland representanterna iförda uniform. Trontalet var — som ni skall ersara — ganska kort, men i tre fall ganska märkligt. Först och främst uttalar konungen att han ej önskar ideltaga i lösningen af de tvistefrågor som upprört, eller hota att uppröra andra delar at Europa, men anser sig dock böra till förstärkandet af våra försvarskrafter begära betydliga anslag till anskaftande af nya gevär, oaktadt medel dertill måste genom ökad beskattning beredas; vidare att anslag endast till Wermlandsbanans fortsättande skall begäras, och slutligen att konungen icke nu vill påkalla riksdagens åtgärd för flera fram ställningar än att de må kunna pröfvas inom den tid som grundlagen anvisat och hvilken, med årliga riksdagar, endast i utomordentliga fall får öfverskridas. Dermed har regeringen antydt att tiden bör tagas väl i akt, och den fara som mången hyst för årliga riksdaAAA TI—k—k