Hela sällskapet skyndade ut på vägen och blickade mot slottet i tanka att elden vore lös. De kunde ej se någonting oroande, men i stället gaf hvar och en sin tunga fritt lopp, så att det blef ett buller som öfverröstade stormen. — Jag önskar att ni ville vara tysta ett ögonblick, afbröt Ravensbird. Lyssnen så mycket stormen och denna dånande klocka tillåta er. De gjorde som mr Ravensbird önskade och kunde då höra några kanonskott som aflossades från sjön. — Det är det nödställda fartyget, yttrade Mitchel: jag visste att det skulle gå så. be signalera efter hjelp, och slottsklockan gör alla Daneshelds innevånare uppmärksamma derpå, såsom i fordna dagar. I detta ögonblick såg man en af slottets tjenare skynda förbi på stora vägen. De kände igen honom på hans livre och allesammans skyndade bort till honom. — Uppehåll mig ej, utropade han. Jag är ute föratt söka reda på lord Dane. Det är ett stort skepp som ir i nöd. Det liknar en ostindiefarare. — Jag trodde det, anmärkte Mitchel. Huru upptäckte ni fartyget. Å — Några trodde sig höra nödsignaler från sjön; vi zingo upp i tornet, upptäckte ett skepp och sågo mycket ydligt blixtarne från dess kanoner, ehuru vin den ej tillit judet af skotten att hinna fram. Mr Bruff befallde att nan skulle börja ringa i larmklockan och skickade mig ort till squiro Lesteris för att söka re la på mylord. Efter on kort stund voro de flesta Daue-hells iune