kan i egentlig mening icke beviljas något justitieräd — torde vara ovisst, men antagligen har hr Almqvist i detta fall träffat öfverenskommelse med sina kolleger i domstolen. Att han icke ofta blir besvärad med att föra talmansklubban är sannolikt, ty grefve Lagerbjelke är troligen lika outtröttlig nu som tillförne i landtmarskalksstolen. Grefve Lagerbjelke och justitierådet Almqvist hade på kallelse infunnit sig hos konungen före deputationens ankomst. De återvände, efter aflagd ed, med deputationen till första kammaren, der grefve Lagerbjelke helsade ledamöterna med ett tal, allvarligt och utan alla onödiga fraser. Talet innehöll några vackra pointer; jag vill särskildt påpeka en. Kikets ständer?, yttrade grefven, äro svenska folkets representanter, sade den gamla riksdagsordningen; svenska folket representeras af riksdagen, säger den nya. Under skilnaden mellan dessa få ord ligger ett nytt statsskick; nytt till den yttre formen, nytt till den inre sammansättningen, men urgammalt till sin djupaste grund — svenska folket. Denna grund åldras icke. Kammarens förhandlingar i öfrigt voro ej af något synnerligt intresse. Märkligast var kanske yttrandet at gretve Henning Hamilton, med anledning af förslaget, att det omedelbara valsättet skulle begagnas vid tillsättning af ledamöterna i utskotten. Grefven ville ej motsätta sig detta förslag, enär han kände att det gillades af kammaren, men han ville dock för sin del uttala den åsigt, att då ledamöterna icke ännu närmare kände hvarandra, skulle det utan tvifvel varit mest betryggande, om utskottsvalen vid denna riksdag blifvit anförtrodda åt elektorer. Det märkliga härvid är, att ingen biträdde grefvens åsigt. I andra kammaren öppnades sammankomsten med ett helsningstal af älderspresidenten hr Hierta. Man hade måhända väntat att det skulle vara krattigt, mera utpregladt, men hr Hiertas position var onekligen kinkig gent emot de gamla ständerna, om hvilka — såsom döda — intet annat än godt bör sägas; men i alla händelser redde sig hr Hierta från denna vansklighet med samma finess som alltid. Endast en af kammarens ledamöter visade sig i uniform, nemligen landshöfdiog v. Troil; men han var också på förhand anmodad att anföra den deputation som hos konungen skulle begära kammarnes talmän, och det hade väl knappast gått an att hr v. T. vid detta tillfälle kommit utan uniform. Deputerade voro föröfrigt så valda att ingen af dem egentligen behöfde nyttja uniform. Biskop Sundbergs utnämning till talman var förut bekant. Ryktet derom föranledde genast klander. men sannolikt förhastadt. Antager man att en kapacitet bör fungera såsom talman, så kan i detta hänseende intet anmärkas mot biskop Sundberg. Antager man att talmannen icke skall, såsom riksdagsman tilltörne, hafva tillhört något parti, så skulle antingen en törut aldrig såsom representant fungerande nu hafva blifvit utsedd (men månne en sådan hatt mod att mottaga en befattning som dock fordrar stor erfarenhet?), eller ock ett politiskt neutrum hafva förordnats, och af den sorten torde näppeligen någon i kammarn kunna uppletas som passade till befattningen. Jag tror också att när ledamöterna närmare tänkt på saken ha de intet emot att biskop Sundberg anförtroddes klubban; och derom tror jag ala äro ense, att biskop Sundbergs frimodiga. allvarliga helsingstal gjorde ett särdeles behagligt intryck. . Först sedan Nils Larsson, bondeståndets . d. talman, bestämdt undanbedt sig att kallas till vice talman, erbjöds befattningen åt kapt. Mannerskantz, som först efter många betänkligheter mottog uppdraget. De ärenden, som i andra kammaren behandlades, bestodo allenast af — förpostfäktningar, i hvilka åtskilliga ledamöter egentligen tycktes vilja visa sin tillvaro, hvilket ock tiden medgaf. Att redan första dagen votegngn F AV—