Men nej, det gjorde vi ändå icke, ty innan vi satte oss ned att uppgöra planen till detta märkvärdiga opus, som vi redan i andanom sågo, skulle inbringa oss ovansklig ära och massor at guld, föllo vi på den idsen ati fråga efter på det uppgitna hotellet, och se der hade vid den uppgifna tiden och i de nämnda rummen verkligen bott en resande, men, o ve, hvarken om honom eller någon annan resande hade hotellvärden att omför mäla något ovanligt. Den ifrågavarande resanden hade icke varit underligare klädd nav än andra, icke visat sig mera ömhjertad om gamla eller unga qvinnor än andra resande, och hade till på kopet hetat — Andersson! Andersson och Monte-Christo! Du sköna dröm om ära och penningar, hvart tog du vägen?! Vid den nu pågående uppbörden af kronoutskylder å Rädhuset, der det efter vanligheten råder stor trängsel, tilldrog sig häromdagen, att en person, som skulle inbetala skatten, icke hade jemna penningar, dervid kassören, sin rättighet likmäktigt, yttrade: Får komma tillbaka, det skall vara jemn liqvid! — -öta, goa herr kamrern, här ä jemna pengar för mig, gnällde genast en röst längst bort i folkhopen. — Ar det Kote eller Qvarter: frågade kassören. — Ah, Herre Gud, nej, de å de visst inte, de ä bara en banko! ropade halft förskräckt den laglydiga skatte-inbetalerskan, under det att de kringstående utbröto i ett gapskratt. —