mellan hvilka de skola sortskaffas, samt sätten för fortskaffandet, särskildt om uti ångfartyg eller seglande fartyg; om de under uppehållet i de kontinentala ellor engelska hamnarna skola erhälla kost och harberge; priset för resan jemte namn och adress på kontraktutställarens ombud i hvarje hamn, genom hvilken emigranterna passera. II. Emigranterna böra också omsorgsfullt tillse, att de ej inlåta sig med andra än vederbörligen befullmäktigade agenter. Enligt engelsk lag kunna ej andra personer än de, som ega tillståndsbevis, lagligen träffa anstalter för öfverfarten från England. III. All packning bör tydligt märkas i latinska boketäfver, med egarens namn fullt utsatt, den hamn i Amerika eller annorstädes, till hvilken han ämnar sig, samt om resan går öfver Liverpool eller London. IV. De åtvarnas för att här i landet eller ombord på fartyg köpa s. k. Inland Passage Tickets för befordring uti Kanada eller Förenta Staterna, alldenstund sådana biljetter vid framkomsten till Amerika ofta befinnas obrukbara. V. De böra ej lemna ifrån sig de tryckta kontraktbiljetter, som de komma att erhålla i England för öfverresan till Amerika eller annorstädes, till någon annan person än the Government Emigration Officer, då han sådant åstundar. Ej heller böra de anförtro sig åt obekanta personer, ej nämnda i kontraktet, hvilka torde erbjuda sig att bistå dem; utan, i händelse af prejeri eller andra svårigheter, hänvända sig till sin konsul eller, i saker beträffande öfverresan, till the Government Emigration Officer på stället. Kapt. Prior i kongl. flottan, Stanley Buildings, är Emigration Officer i Liverpool och kapt. Lean, i kongl. flottan, n:r 65, Fenchurch Street, är Emigration Officer i London. VI. Emigranter, som begifva sig till Newyork, böra vid framkomsten dit sätta sig i förbindelse med emigrant-komiten i Cartle Garden derstädes, hvilken meddelar dem råd och upplysningar angående bästa sättet att uppnå deras bestämmelseorter. Strid med en björn. I det sist utkomna innehållsrika häftet af Svenska jägarförbundets nya tidskrift berattar en brefskrifvare till redaktören, med signaturen J. G. A,, följande prof på svenskt mod och svensk kraft: Uti Loos finmark, nemligen i den del deraf, som förut hört till Orsa socken och nu lyder under Gefleborgs län, ehuru dess skog ännu icke är från Dalarne afvittrad, lefver och bor än i dag en gammal man vid namn Olof Ersson i Malungsheden utmed Woxna elf, nu bortåt sjuttio år gammal. För omkring fyratio år sedan hade han med en björn ett vidunderligt äfventyr, hvars sanningsenlighet alla gamla män i trakten med en mun omtalade. Gubben hade dessutom som vedermäle för sin bragd att uppvisa en stor förgyld silsvermatsked, gifven af Patriotiska sällskapet, och hade derjemte af den storridderlige konung Carl den 14:de Johan erhållit 75 rdr kontant. Händelsen, sådan gubben sjelf, nu mäkta giktbruten och illa halt, berättade mig den, hade tilldragit på följande sätt: Mannen bade jemte en annan jägare holmat ett par björnar på förvintern och under midvintern företagiv jagten på dem. Den ene björnen blef snart antråffad och anskjuten, men icke till döds. Efter första dusten hvilade sig skyttarne och rådplägade en stund, medan de laddade och donade sig till ny fejd. Olof Ersson gjorde sig ej så brådt, men hans kamrat var mera het på gröten och gaf sig prompt af, så att den förre, som ej var full i ordning, blef litet efter. Snart hasade han dock i väg på sina skidor, så fort han orkade. Spåren efter kamraten stodo in åt ett snår, och dit gick Olof Ersson efter, smått undrande, att kamraten ej syntes till. Han hade ej hunnit långt, förrän björnen rusade fram ur snoåren och mot honom sjelf. Men nöd fick han tid att draga bössan ur hölstret och skjuta samt såra björnen, hvilken då vände om igen in åt snåret, dit kamratens spår ledde Det här hänger ej rätt ihop, tänkte Olof Ersson, och i ifvern gaf han sig ej ens tid att ladda om sin bössa, utan drog knifven ur slidan och skyndade efter björnen. Han hade med flit tagit knifven i venstra handen, för att i nödfall kunna hålla bättre fast med den högra. Några ögonblick derefter fick han ock se björnen i full ilska rusta med hans kamrat, som låg der fullkomligt skalperad, med hufvudsvålen nedåt ryggen och i öfrigt söndersargad af björnens bett. Olof Ersson rusade då bums på björnen och grep framifrån med en nåsve i hvardera örat; björnen reste sig, men Olle släppte ej sitt tag, och det blef en förtviflans brottning bortefter snedden af ett berg. Ideligen grep björnen åt sin angripares armar och sargade dem svårt, men Olle höll ändå fast. Slutligen märkte han, att nalle vacklade något, när han klef åstad med ena bakfoten, i hvilken han var illa sårad. Olle passade då på när han fick ett litet stöd mot ett träd och sjorde ett ivärkast samt lyckades så få ikull nalle åt hans svaga sida. Tvärt släppte Olle med venstra näfven och gjorde med knifven ett våldsamt snitt tvärs öfver björnens strupe, hvarefter han genast åter högg tag i mnalles lurs, och som denne nu började mattas af och Olle märkte, att det led mot slutet, oläppto han ej förr, än nalle gifvit upp andan. Nu vände han om och gick till kamraten. Huru utmattad och illa sargad Olof Ersson än var, stod det dock ännu värre till med den andre, som låg der blödande och vanmäktig. Så godt Olle kunde, klängde han skalpen öfver hufvudet på kamraten, band om hans skalle med ou stycke halsduk och skötte i öfrigt om honom, så goct han förmådde: så t. ex. bröt han ihop torra qvistar och gjorde upp eld med stål och flinta, de gammaldags donen. Sedan knogade han af en half mil hem, men var så sargad, att han icke på hemvägen kunde begagna armarna, utan måste gå utan skidstafvar, hvilket är ganska kinkigt äfven i fullt friskt skidsore. Kamraten blef sedan af grannarne snart hemtad, men länge dröjde det innan han vardt läkt. En insamling måtte för honom hafva tillvägabragts, ty han lärer fått ej mindre än 400 rdr, med hvilka han sedan började en hande!, som gjorde honom till bergad karl. Sent omsider blef han äfven frisk och färdig samt lefde i många år. — Hvad säger du, var icke Olle en rask och duktig karl? Hade jag sjelf så råd som lust, så skulle han på gamla dagar ej bli lottlos; nu hugnade jag den gamle åtminstone med sista bränvinstären, som fanns qvar i min lomsssaska. Den smakade honom väl och en innerlig förnöjelse spred sig öfver den ärlige gubbens ansigte. 4Rotfattig är han visserligen, liksom Veteranen i Fagner Ståls Sägner, men han beklagar sig ej. Ville någon, som bättre råd har, offra en skärf åt den tappre jägarveteranen, så skulle jag med största beredvillighet draga törsorg derom, att den skulle komma gubben till hugnad.