rummen var upplyst denna afton; men det var ett rymligt rum och möbleradt med all möjlig elegans. Hon satte sig ned; hon gick oroligt omkring, än lyftande upp någon utsökt vacker blomma från dess kriställglas, än scende på titeln af en ny ouppskuren bok, än stående faamför spegeln — ej, såsom det tycktes — för att beundra sina egna behag, utan mera i ett slags drömmande tankfullhet. Det fanns tillfällen då lady Adelaides lif, det närvarande och det förflutna, framstod för henne i dess rätta cländiga dager. Giftermålet med mr Luster var ett misstag, såsom lord Dane en gång sagt henne att det skulle vara, och hon gjorde sitt bästa för att slippa ifrån dess tvång. Hon gjorde sitt bästa för att slippa ifrån ett annat fantom som alltid följde henne, mer eller mindre; mycket nära tyckte hon det vara denna afton. En dröm om hvad som kunde ha varit smög sig öfver henne, nu då hon stod der med sin vackra och juvelprydda hand skjutande tillbaka det gjänsande håret från sin panna. Hade ödet varit mildare skulle kon ha varit mildare, skulle hon ha försökt älska sina medmenniskor, försökt vara en god menniska, med ett ord försökt lefva i denna verlden såsom en hvilken sträfvar efter den näåsta: deremot hade hon nu stälsatt sitt hjerja mot alla kärleksfulla impulser; hon hade blifvit hård och ännu mera härd, sjelfvisk och ännu mera sjelfvisk, falsk och ännu mera falsk. Ett sakta buller hördes vid dörren och hon vände sig om och såg åt dörren med denna förskräckta blick, som kunde märkas hos henne i dylika ögonblick; alldeles som