TIIITIIPA FÄAIICLH JUIIVAI 10D0DDHLIUU n umCI 101DAuIJuBE Uu 9 om ej yttermurarne äfven skolat utflyttas. — Visserligen, men hvarföre ej helt enkelt taga hofrättens och kammarkollegii lokaler i anspråk för svenska folkets ombud? — Ja väl. Men svårigheten hade varit stor att bereda lokaler för de begge embetsverken. — Det rör mig ej. Alla dessa råder äro väl i alla fall våra underordnade, och ha ej vi rätt att i första hand fordra alla beqvämligheter, vi som ötvergifvit husoch hemtrefnaden för att offra våra bästa krafter på sosterlandets altare? — Deruti bar ni utan tvifvel fullkomligen rätt; men tillåt mig erinra att edra företrädare åtnöjt sig med vida mindre beqvämligheter utan att duka under. — Men då vill jag erinra er, att emellan dem och oss är skilnaden himmelsvid. (Atminstone icke i åtrån att blifva valda! resonnerar jag inom mig). Det skall kanske intressera er, för jemtörelsens skull, att känna huru rikets ständer förr voro logerade. Anda till på 1820-talet var den stora riddarhussalen under hela vintern alls icke uppvärmd. Adelns ledamöter begagnade derföre ytterplaggen inne i salen. Landtmarskalken satt i stor pels och ytterstöflor af skälskinn. Vid 1818 års riksdag föranledde ett förslag om kakelugnars anskaffande en liflig debatt. För min del tycker jag, yttrade öfverste Ambrosius Bergman, :att ridderskapet och adelns ledamöter och särdeles de yngre ej böra nitälska för konstlad värme. Fosterlandskärleken bör värma oss. Våra förläder tvekade ej att sofva på slagfälten, utan att som vi begagna vargskinnspelsar inom hus. Ådeln hade dock en egen lokal; men icke något af de öfriga stånden. Presteståndets sessioner höllos i Stockholms konsistorii lokal i Storkyrkan. Den var både trång och kall — så kall att vid 1818 års riksdag samlades ståndet under Januari månad i erkebiskopens egen våning emedan den nödtorfteligen kunde uppvärmas. Borgareståndet samlades på Börsen, och trifdes der så väl, att ståndet envist vägrade att samtidigt med de öfriga ofrälsestånden fly tta till det af riksgäldskontoret afträdda, för de tre stånden inredda hueet på Riddarholmen, som nu blifvit förvandladt till riksdagshus. Borgareståndet kunde ej förmås 1830 taga sin nya lokal till godo. När ståndet vid nämnde riksdag fordrade en beqvämare inredning, än den nyss verkställda, yttrade Anders Joachimson trån Östergötland: Borgarnes anspråk på stor beqvämlighet synes mig oförskämd. Hemma nöja de sig rätt väl med det trånga utrymmet bakom disken, och borgmästarne äro ej bortskämda med stora lägenheter hemma. Det synes att på den tiden var enigheten icke stor mellan demokratien sådan den visade sig i bondeståndet och bourgeoisien sådan den uppträdde i det tredje ståndet. Bondeståndet samlades i stora rådstugusalen, för hvilken i hyra erlades pr år räknadt 300 rdr banko, son af staten betaltes. Men magistraten klagade öfver besvärligt intrång, och på allmän rådstuga 1825 ordades vidlyttigt öfver den myckna orenlighet, som bondeståndets vistelse i rådhuset under riksdagarne medförde. Beslut fattades att hos öfverståthållaren göra framställning om det hedervärda ståndets förflyttning till annan lokal. Häröfver fann sig bondeståndet vid påföljande riksdag högeligen piqueradt, och Anders Danielsson törmälde sig vicke kunna fatta Stockholmsborgarnes gensträfvighet, då god hyra erlades för lokalen, då rummen alltid vid hvarje riksdags slut väl skurades, och då borgarne annars voro mycket angelägna, att som hyresvärdar betjena riksdagsmännen med både borstning och annan uppassning. Dessa och dylika utlåtelser gjorde spänningen ändå värre och till slut fanns ingen annan utväg, enär