Maria Lester såg hastigt ned på den lilla flickan hon hade i knät; barnet satt och nickade med ett stycke kaka i sin hand och munnen full. — Det är tid på att hon går till sängs, sade mr Lester. Blåsten har gjort henne sömnig; jag känner det på mig sjelf. Bär upp henne, Maria. Varsamt tagande den lilla varelsen i sina armar för att ej störa henne. gick Maria upp till barnkammaren. Amman satt och afklädde det yngsta barnet: två andra lågo på täcket, skrikande och sprattlande. — se till detta barn, amma! hon föll i sömn i mitt knä nyss. — Den lilla sömniga varelsen! svarade amman. De behöfva alla bli afklädda på en gång, tror jag. Var god lägg ner henne i vaggan, miss. — Men hvar är Susan i afton? frågade Maria då hon stod lutad öfver vaggan. — Åh, Susan! Hvad har man för godt af Susan på aftnarne? Jag ber er verkligen om förlåtelse, miss Lester, för att jag svarar er så, afbröt qvinnan erinrande sig att hon ej uttryckte sig på ett passande sätt, men jag är så uppledsen vid Susan och uttråkad, att jag glömmer med hvem jag talar. Samma minut barnen äro ingångna till deserten tycker Susan att hon kan disponera öfver sin tid, och går bort och blir borta ett par timmar, lemnande mig att göra alltsammans. Jag kan ej lemna barnkammaren och gå efter henne och jag må ringa aldrig så mycket så svarar hon ej. Celina brukade komma in och hjelpa till, men hon har ej gjort det denna gång.