— Nåväl, Wilfred, jageskall se till hvad som är att göra, sade slutligen mr Lester. Det blir högst riskabelt, men det är er egen sak; och huru jag skall komma ut med de tvåhundra punden vet jag knappast. När skulle ni fara tillbaka till Danesheld? i morgon bittida ? Jag skall då tala med er ännu en gång innan er afresa. Wilfred Lester betraktade saken såsom afgjord och tyckte sig vara den lyckligaste menniska på jorden. Han råkade en vän en officer som varit hans kamrat och nu uppehöll sig i Scarborough; dessa båda fraterniserade med hvarandra och de voro mycket lyckliga öfver att råkas. Men huru stor blef ej Wilfreds bestörtning då han följande morgon mottogs af mr Lester med kall mine och ännu kallare ord. Då han rätt betänkte saken, fann han oklokheten af ett sådant steg så stor, att han måste draga sig undan från att medverka dertill. Wilfreds ögon lågade. — Och ni vill endast bevilja mig hundrafemtio om året, sir? — Jag vill ej bevilja er någonting, sade mr Lester kallt och lugnt. Jag är ledsen att säga att då jag först talade med er om saken i går insåg jag ej omöjligheten deraf. Jag kan ej gifva mitt bifall till någonting sådant; för er egen skull, såväl som för Ediths, kan och bör jag det ej. Jag skall skrifva till lord Irkdale i dux, Wilfred, och fråga om han kan lägga sig ut i styrelsen för er. Han har varit nyttig för dem på sista tiden, och kanhända skola de lyssna till honom. — Då kan lord Irkdale behålla sin förbön för sig