Fran IIufvudstaden. I anledning af hertigens af Dalarne namnsJag gaf enkedrottningen i förgår middag för den kongl. familjen. — Mosaiska församlingen i hufvudstaden beslöt i förgår på allm. sockenstämma att, i anledning af den vid denna tid inskränkta tillgången på arbetsförtjenst för den obemedlade betolkningen, genast börja uppbyggandet al församlingens nya synagoga. — Ett nytt original-arbete af Fr. Hedberg, bonämdt En odåga, komedi i 4 akter, är antaget till uppförande å Kongl. dram. teatern. Titelrollen i detta stycke kommer att utföras af hr Elmlund. — Handl. P. M. Simonsson har i dessa dagar försålt huset n:o 62 B vid stora Badstugatan å Norr till destillatorn C. N. Öberg för en köpesumma af 50,000 rdr. — Dedgöta Correspondentonsbrefskrifvare från Stockholm lemnar följande lifliga skildring af det glada tolklif, som rör sig på hufvudstadens förnämsta skridskobana, den isbelagda Nybroviken: Skridskoåkningen å Nybroviken har i dessa dagar haft utseendet af en verklig folkfest. Flere tusen menniskor samla sig på den spegelblanka vattenytan. En glad, frisk och eldig ungdom gifver taflan den lifligaste karakter. De talrika — om hvarandra hvimlande — skridskoåkande ådagalägga en skicklighet, som vinner beundran. Der komma några löjtnanter, med händerna på ryggen, åkande i stark fart — det är angenämt att följa dem med blicken — de ila fram såsom pilar, afskjutna från en bågsträng; här mötas de af några gardister, visserligen med slängande armar, men ej mindra säkra och snabba på stålskenan; der komma från Skeppsholmslandet några kadonioror, smidiga kroppar, muskelstarka ben, åh, de åka som skridskoprinsar, se blott på den der kanonieren till venster, med hvilken skicklighet han gör sina språng och hopp, han — och leker, det är en grann lek — med stålskodd fot på ytan af en glänsande jattespegel; här tilldraga sig tvenne andra uppmärksamheten, det är en fästman med sin fästmö, hvilken han undervisar i konsten att taga sig fram på det hala. Se huru den sköna arbetar! Med den venstra foten göres ett kort, med den högra foten ett långt steg. Ack, hvad hon ser nöjd ut! Med en blick — ett konungarike vara — blickar hon på den älskade lotsen, som med säker arm förer sin blåögda jungfru bort i hvimlet. Jag är säker på att om hon fallit, hade hon fallit i bang armar. Men sceneriet förändras blott. Der sväfva trenne unga, täcka flickor hand i hand fram. Det är tre Zefyrer från Lycksalighetens 0, åtminstono stråla deras ansigten af verklig lycka. Med en blick, nästan utmanande min färdighet i snabblopning. närma de sig. Och hvad hade jag att göra? För att ej bli bortsopad af de tre vestanvindarne, räddade jag mig med några krumbugtiga steg; men min hatt lemnade jag i sticket, och du skulle ba gett buru den ena lilla näpna yrhättan ögonblickligt uppfattade situationen — och vipps gaf den, med den allra som nättaste stålfot, en stöt — en ordentlig biljardstöt — så att hatten, jag kan nästan säga, flög för katten, att jag knappt nog åter fick fatten, under det att de tre gracerna skrattande försvunno. Men taflan är ej ett enda ögonblick densamma. Här rusa en mängd Djurgårdspojkar nästan som hvirfvelvindar fram. I ett nu sormera de ring, och en ringdans eller ringåkning börjar, allt hvad krafterna tillåta. Det är något vildt i denna ringränning, något verkligt pojkaktigt, men friskt och upplifvande att se,