ana ett huggjern, under sorevänning att det beböfles för reparation af en kälke. Oaktadt Nilsson ej lirekte yttrade till Johansson, att han skulle begagna muggjernet vid den tillamnade stölden; insåg Johanson utan tvifvel ändamålet, eoär han mycket väl iaste, att ifrågavarande kälke icke tarfvade någon agning. Sedan Nilsson fått huggjernet i handen beslöt jan sig för att följande natt företaga sin expedition. )cksi yttrade han, då kärringen — så benämnde nan hustru Skoldberg, synbarligen obekant om att oreträdesvis Åkärringenar för det täcka könet fordra le grannaste titlar som kunna åstadkommas — aftoen förut uttalade bekymmer för hyran, att hon kulle vara lugn, ty han ville sjelf gå ut på natten och skaffa penningar. Omkr. kl. 1 på natten steg han upp, men tillsade zdvard Johansson, som tillika med honom bebodde n skrubb innanför det rum hvarest familjen Skoldberg hvilade, att han kunde ligga stilla tills vidare. Sjelf ville han gå och se efter, om han kunde komna in. Han bröt utan synnerlig svårighet upp dören, och riktade naturligtvis omedelbarligen sina steg lirekte mot penninglådan om hvars plats han förut sjort sig forvissad. Efter att ba tagit en i lådan beintlig portmonnä, stoppade han i densamma allt ilfver som fanns i lådan. Kopparslantarne åter nedtack han i fickorna. Med detta rof begaf han sig nem, och efter att i förstugan ha räknat sedlarne i ortmonnäen, hvilka befunnos vara tio till antalet, ziek han in till Edvard Jobansson till hvilken han rttrade: Nu är det gjordt. Härpå svarade J.: Det rar bra, och så beslöts det att man skulle nöja sig ned detta kap. Nilsson kastade af sig rocken, men stt ögonblick derefter erinrade han sig att han borde zomma sin, d. v. s. Anderssons, portmonnä på något säkrare ställe. Han kände sålunda efter i alla fickor på den aflagda rocken, men ingen portmonnä fanns. Elter ett längre letande, fann ban detta vara sruktlöst, och för att hålla sig skadeslös beslöt han att gzora ett nytt besök i Anderssons bod. Han atervanle, stal nu tvenne ostar och en sockertopp, vägande 27 6C6. Dessa lade han vid sin återkomst till sin boptad på snön utanför densamma. Efter att ha sopat hop snön, för att dölja spåren efter sina promenader, sick han in och räknade jemte Edvard Johansson de kopparslantar, som han ännu hade qvar och hvilka utgjorde 5 rdr rmt. Hustru Sköldberg var nu benjelplig vid att leta efter portmonnåen, kokade kaffe och var älskvärdhbeten sjelt, hvarefter Nilsson lemnade henne en rdr — i koppar — till hyran. Han gjorde mer: han gick in till staden och köpte bränvin samt återvände och bjöd familjen derpå, liksom han förut bjudit densamma på ost och socker. Men portmonnäen med inneliggande 40 rdr var och forblef borta; och äfven sockertoppen samt de tvenne ostarne han lagt utanför på snön voro försvuuna. Ingen har sedermera fått reda hvarken på penningar, socker eller ost. Nilsson bekände för öfrigt att han för några veckor sedan stulit en olipsten, tillhörig jernhandl. Eriksson och värderad till 2 rdr, ett spett tillhörigt handl. Poleman och från ett åkdon vid Gamle port ett sidenparaply, som Sköldberg sedermera försålt. Å Vid anstäldt förhör nekade Sköldberg, som på morgonen varit ute, att ha någon kännedom om den på snön lagda sockertoppen samt ostarne, oaktadt det otvifvelaktigt varit han, som tillvaratagit dessa. Likaledes nekade hustru Sköldberg, som, enligt hvad Nilsson med säkerhet trodde, upphittat den af honom tappade portmonnäen, att ha den ringaste vetskap om stölden. Edvard Johansson erkände i det hufvudsakliga hvad Nilsson uppgifvit. — Murarelärlingen J. A. Skoldberg syntes vara fullkomligt oskyldig. Målet remitterades till rådhusrätten och samtlige de tilltalade, utom J, A. Sköldberg, skulle under afbidan på ransakning qvarsitta i cellfängelset.