kännt igen er hvar som helst som hans son. Huru gammal är ni? — Fjorton år. — Fjorton år! Jag hade ej någon id om att barnen voro så gamla, mumlade hon till hälften för sig sjelf. Jag tror likväl ej att jag någonsin frågade. Är han alltid hemma? tillade hon med en blick på miss Bordillion. — Vanligtvis endast högtidsdagarne. Denna gång är det ett undantagsfall. Han är i Rugby. En jukdom bröt ut i skolan och gossarne blefvo hemsända. — Jag skall ej besvära er lady Adelaide, inföll gossen, om ni är rädd för det. Jag kan hålla mig ur vägen. Hon betraktade honom allvarsamt, liksom öfvervägande hvad han sagt. I verkligheten betraktade ho den utomordentliga skönheten af hans ansigte, hans bl: ögon. Wi.fred, lättrörd till naturen, hetlefrad och stort, tänkte att hon ej trodde hans försäkran. Måhända tyckte gossen i själ och hjerta lika litet om hans faders ar ra giftermål som miss Bordillion. — Skall jag gå ed på att ej göra det, l.dy Adelaide? Jag skall göra det om ni vill. Hvad kunde vara anledningen till att dessa ord frambragte en sådan verkan jå henne? IIenne ansigte blef blekt och kallt som om hon erfarit en död ig forskräckelse; hon såg från honom på miss Bordislion och från miss Bordillion på honom tillbaka; en förstulen blick af fruktan tycktes det vara. — IIxarföre säger ni detta till mig? — Jag tyckte att ni såg ut som om ni betviflade