Fran Utlandet. Efter hvad telegram i dagens n:o utvisar, har kejsar Napoleons tal vid nyårscouren i Tuilerierna andats fredliga tendenser, såsom man ock kunde vänta, ty det har nu blifvit denna suveräns vana att hvarje nyär orda om en ny fredens och försonlighetens era, sastän krig och uppror höra till ordningen sör daen och försonlighet mindre än nagonsin gör sig gällande inom politiken. Men också är den närvarande tidpunkten ej den lämpligaste för kejsar Napoleon att uttala sig mera bestämdt ötver den allmänna ställningen. Det var äfven att vänta, alt kejsaren skulle särskilt tramhålla den stundaude verldsutställningen såsom någonting storartadt. Napoleon hoppas tillochmed attarden skall bidraga till lidelsernas lugnande och intressenas sammanförande?. Tyvärr är väl detta mera en from önskan än ett allvarligt hopp. I edt fall uttalade sig dock kejsaren med en kratt, hvars återverkan man ej skall undgå att känna i Rom och i de franska ultramontanernas läger. På den lyckönskan som frambars at erkebiskopen af Paris, hvilken uppträdt mycket frisinnadt i jemlorelse med de andra transka prelaterna och vill den franska kyrkans sjeltständighet, genmälte neml. kejsaren, att det gladde honom att bland Paris presterskap se en prelat, hvilken ötverallt, at lifligt intresse för religionen, staten och kejsaren, sökte upprätthålla kärlekens och försonlighetens principer; trodde ätven, att hans böner skulle bli hörda, ty de äro sor Frankrikes vähärd och för kejsaren en tröst, ett hopp. Hvart detta talets spets är riktad, är lätt att se. De intressantaste aktstyckena i den för Italiens parlament framlagda gröna bokenäro de, som atse fredsunderhandlingarne i somras och isynnerhet den af Frankrike intagna medlareroll. Af dessa, framträda isynnerhet tvenne vigtiga omständigheter: å ena sidan att Preussen uppmanat regeringen i Florens till krigets tortsattande, och att denna senare under erkännande af sina förpligtelser visat sig utan några invänningar derull beredd; men å andra sidan erfara vii atseende på det österrikiskt-italienska fredsslutet, att Frankrike i början föreslagit såsom grundval för underhandlingarne, att armeerna skulle behålla sina intagna ställningar (uti possidetis), och senare sett sig nödsakadt att afstå deriträn samt återlemna Trientdistriktet 1 hela dess omfång till Österrike. Vi skola här enligt löfte meddela några utdrag ur den gröna boken: I en depesch trån italienske utrikesministern till krigsministern i Berlin, medhatdt och framlemnadt af den italienske underhandlaren i den preussiska hufvudstaden, general Govone — dateradt Florens d. 9 Mars 1866 — läses bl. a.: Om Preussen är beredt att på ett afgörande sätt och grundligt inlåta sig på en politik, som betryggar dess storhet i Tyskland; om under Österrikes halsstarrighet att fullfölja en mot Preussen och Italien fientlig politik, kriget är en af preussiska regeringen verkligt accepterad händelse; om man slutligen är i Berlin hugad, att säkert öfverenskomma med Italien med blick på ett bestämdt mål, tro vi, att det ogonblicket är kommet, då Preussen icke längre bör dröja att uttala sig fritt till oss, och vi äro beredda att inläta oss med detsamma på ett utbyte af meddelanden, hvilket skall bevisa det, huru allvarligt menade våra förslager äro. . D. 3 April 1866 skrifves från Florens till den italienske gesandten i Berlm: Konungens regering besullmäktigar E. Herrlighet och general Govone att med II. M:t konungens af Prenssen regering afsluta en öfverenskommelse på följande grunder: De båda suveränerna, lifvade af Önskan att befästa borgen för den allmänna freden, i det de fästa afseende vid sina nationers behof och rättvisa sträfvanden, afsluta ett förbund, som har till ändamål: 1) att vid inträffande fall genom vapenmakt upprätthålla de förslag, som af bans preussiska Maj:t gjorts i afseende på reformen i förbundsförfattningen uti en mot nationens behof svarande anda; 2) att utverka det under Österrike lydande italienska områdets afträdande till konungariket, Piemont började 1859 med Frankrikes ädla bistånd befrielseverket med den italienska jorden. Vi önska, att detta verk må i en icke alltför aflägsen framtid fullbordas af Italien, kanske i ett sribetskrig, som skulle utkämpas vid den makts sida, som skulle representera tyska folkets framtid, i namn af en identisk nationalitetsprincip . . . Vi skola skatta oss glada ölver att få understödja Preussen i dess motstånd mot det österrikiska kejsardömets planer, i det att detsamma ställer sig afgjordt i spetsen för det tyska nationalpartiet, inkallar det parlament, som sedan så många ar varit föremål för nationens önskningar och för Tyskland, såsom det skedde i Italien, betryggar de frisinnade institutionernas framåtskridande medelst Österrikes uteslutande. D. 17 Juni skrifver Lamarmora till italienske gesandten i Berlin: I det vi förklara oss hafva emottagit grefve Bismarcks officiela tillkännagifvande, att fientligheterna i Tyskland börjat, skola vi, trogna våra ingångna förpligtelser, ofördröjligen förklara Österrike krig. Den 5 Juli telegraferade kejsar N 1 2( (AYnmnEA till . of A