— ÖDdJ9Ev ÅÖttet UTE stämda uppskofvet med utförandet af Nikolsburgsbestämmelsen for en casus belli, då han kan känna sig hugad att prösva en dust mellan Chassepotoch ländnalsgeväret. Men under det vi knappast kuona nog starkt ogilla de förevänningar om de sväfvande ordalag och ÅClatitud. på hvilka den preussiske ministern nästan cyniskt grundar sina bevisningsskäl, kunna vi likväl icke lemna ur sigte den omstämdigheten, att grefve Bismarck i deuna sak handlat under en tryckning, som han ej haft styrka att motstå. Slesvig-Holstein är den enda punkt i afseende på hvilken tysk euvisbet bestar profvet mot den störste nu lefvande tysks sunda forstand. Från Italien ingår den märkliga underrättelsen, att den utomordentlige gesandten Tonellos sändning till Rom alldeles misslyckats och att underhandlingarne äro tillsvidare uppskjutna. Uti de officiela kretsarne i Florens säger man ock numera öppet, att man alltifrån början knappast väntat sig någon framgång at underbandlingarne, men likväl anseu det lämpligt att ännu en gång på ett eklatant sätt framhålla Italiens moderation och liberala sinnelag i kyrkliga frågor. Påfven fasthåller således till sin verldsliga makts eget förder! vid sitt non possumus. Den påfliga regeringen inrättar sig i afseende på militär och polis åter såsom före dagen vid Castelfidardo. Värfvade strömma till från alla verldens länder och äfven gensdarmeriet ökas. Häktningarne äro åter talrikare. Den gamla hemliga komitän börjar röra på sig, vid dess sida arbetar en aktionskomitk. I de romerska provinserna äro röfvarena fräckare än någonsin. Stadt vid randen af sin upplösning, synes det verldsliga påfveväldet med krampaktig hättighet vilja stå endast med Italien och sina egna undersåter en medeltida strid, underhållen å ena sidan af legda knektar, å den andra at en nationalarm. Under dessa hotande utsigter utfärdar den italienska premierministern Ricasoli en skritvelse, hvari han uttalar regeringens åsigter om bäsva sättet att ordna de kyrkliga angelägenheterna. Denna skrifvelse, som är aftattad i den mest frisinnade anda, är ett nytt och skarpt hugg mot påtvedömet, som endast skall ännu mera retas derat. Det heter i densamma, som är ställd till de biskopar, hvilka flytt från sina stift till Rom och nu frågat, huruvida äfven de kunna få återvända till otiften: Det är italienska regeringens afsigt att visa, att bon hyser förtroende till friheten och att hon skall tillämpa densamma, såvidt det är med den allmänna ordningens intressen förenligt. Hon tillropar derför biskoparne att återvända till sin verkningskrets, från hvilken de aflägsnats kanske för den allmänna ordningens skull. Hon fäster dervid intet annat vilkor, än detta ena, som uppställes för hvarje borgare, hvilken vill lefva i lugn: att förolifva vid sin plats och iakttaga lagarne; staten skall tillse, att han icke störes; dock medgifves honom ingen företrädesrätt, om han icke vill ikläda sig motsvarande förpligtelse: principen af en fri stat, allas likställighet inför lagen, tillåter intet undantag. Regeringen skulle skatta sig lycklig, om hon kunde förjaga all misstro och aflägga all försigtighet, och om hon ännu icke kan i detta hänseende nu göra allt, hvad hon önskar, så kommer det sig blott deraf, att den frihetens grundsats, som hon antagit och tilllämpar, icke i samma mån antages och tillämpas af presterskapet. Betänken, högvördige herrar, skilnaden mellan kyrkans ställning i Amerika och i Europa. I den nya verlden har kyrkan nedsatt sig i skötet af ett nytt samfund, hvilket dock fran det gamla säderneslandet medfört alla det borgerliga samhällets elementer, Kyrkan, som sjelf representerar den renaste och heligaste af de sociala grundvalarne, den teligiösa känslan, hvilken helgar rätten och pligten och förenar i en högre tanke, än alla jordiska ting och menskliga oträfvan len, har der endast eftersträfvat det Gudi behagliga herradomet, herraväldet öfver andarne. Inkommen med friheten och uppväxt i dess skugga, har kyrkan der funnit allt, som bidrog till hennes fria utveckling och hennes embetes fruktbringande utöfning, och hon har aldrig sökt att förbjuda andra den frihet, som hon sjelf åtnjöt, ej heller att taga i anspråk för sig ensam de institutioner, som beskyddade henne. I Europa deremot föddes kyrkan vid ögonblicket för det stora rikes förfall, som hade underkastat sig hela verlden; hon bildades midtunder de barbariska århundradenas politiska och sociala omstörtningar, och hon måste gifva sig eu författning, hvilken var tillräckligt stark att kunna motstå alla civilisationens skeppsbrott samt hålla sig upprätt uti den råa styrkans stormar. g Men under det verlden, utträdd ur medeltidens kaos, återställdes och inslog den framåtskridandets väg, som Gnd hade för densamma utstakat, ville kyrkan meddela allt, hvarmed hon kom i beröring, den dogms orörlighet, hvars vårdarinna hon är; hon såg med ledsnad intelligensens och de sociala krafternas utveckling och hon förklarade sig för fiende till all frihet, i det hon förnekade den dyrbaraste och obestridligaste andens frihet. Deraf uppstod splittringen mellan den kyrkliga och den borgerliga makten, emedan den förra representerade underkastelsen och orörligheten, den senare deremot friheten och framåtskridandet ... Huru kan man göra slut på denna bedröfliga och farliga förveckling mellan de båda makterna, mellan kyrkan och staten? Friheten allena kan föra till det lyckliga tillstånd, som j, högvördiga herrar, afundens Amerika. Gifven kejsaren, hvad kejsaren tillhörer, och Gudi, hvad Gudi tillhörer, och freden mellan staten och kyrkan skall ej mera störas. Huru dvergartad och ful synes ej påfvens hållning gentemot denna krattiga ställning. detta ädla och frihetsvarma språk! Men kan ej tvifla om, hvem segren skall slutligen tillalla Italiens gröna bok föreligger nu; vi i måste dock uppskjuta meddelandet af utdrag sderur tills i morgon. i Orsaken hvarför Frankrikes kejsarinna oo aAa AA 1 nR