? ::: ) verlägsna truppstyrka under trenne månaders lopp icke kunnat tå bugt med öns bristfälligt väpnade kristna befolkning, då de tairika turkiska krigsskepp, som på alla sidor kringsvärma Kreta, icke ens kunna hindra den stadiga tillförseln at vapen och frivilliga trån Italien och Grekland, då slutligen alla meddelanden från Athen bära vittne om, att hänförelsen för det kretensiska upproret och aktiva deltagandet i detsamma ulltaga med hvarje dag, kan man ej förvånas ötver, att ett omslag föregår inom Europas allmänna opinion med hänsyn till denna kamp, och att samma röster, som förut fördomt det kretensiska frihetskriget såsom hopplöst och onyttigt, nu börja fränkänna Turkiet förmågan att genom egen kratt häfda sitt herravälde och taga till ordet för en europeisk inblandning. Om det är sannt, att upproret betraktades ännu för kort tid sedan i Konstantinopel (och Paris) såsom slutadt, så är det å andra sidan orvitvelaktigt, att det barbariska uppförande, som de turkiska trupperna vid flera tillfällen visat Kretenserna, bidragit till att framkalla protester från de europeiska gesandternas och konsulernas sida, likasom forbittringen inom Grekland ånyo uppflammat. Härtill kommer ytterligare en händeise, som stärkt sympatierna tör insurgenternas sak, neml. det förut omnämnda betordrandet at flyktingar ombord på ett engelskt krigsskepp. Anledningen härtill skildras i en skrifvelse från Athen af d. 15 d:s sålunda: På de utländska konsulernas föreställningar och klagomål ang. turkarnes grymma beteende mot öns befolkning, bade Mustapha Pascha svarat, att han ej förmådde tygla sina soldaters ursinniga förbittring, hvarefter konsulerna begärde tillåtelse af paschan att på de till deras förfogande stående fartyg upptaga så många kretensiska qvinnor och barn som möjligt samt föra dem till Greklaud. Denna tillåtelse blef gifven, och det första fartyg, som från Malta erhöll befalluing om att taga kretensiska familjer ombord, var en engelsk korvett, som kastade ankar på Selinos redd. Hit fördes nu en måugd qviunor och barn tran det ine af ön, beledsagade af sina män, söner och bröder, och då den engelske kaptenen uppmanade dem alla att inskeppa sig till Grekland, betackade sig männen för sin del, men förde qvinnor och barn ombord, hvarpå de skyndade tillbaka till bergen, för att fortsätta kampen. Då det engelska fartyget med 350 personer ombord anlände till Pirgeus, hade en oerhörd menniskomassa samlats längs hamnen. De engelska matroserna buro de kretensiska flickorna och barnen på sina armer ned i båtarne för att föra dem i land, hvaröfver folket utbrast i jubel. Några medlemmar af den kretensiska komiteen i Athen begåfvo sig genast till den engelske gesandten, för att tacka honom för denna menniskovänliga handling. Lord Erskine, som representerar England i Athen, tillsporde härpå komitäns medlemmar, om de hade tillräckliga medel att gifva de talrika flyktingarne underhåll och husrum; i motsatt fall var han beredd att sörja för allt. Denna förklaring från lord Erskines sida gick genast som en löpeld genom hela Athen och satte det lättrörliga folket i hänryckning, så mycket mera som den franske gesandtens hållning redan en längre tid varit föremål lör en hemlig förbittring. Glädje-eldar tändes å gatorna och på alla offentliga platser; man improviserade en illumination och täta folkhopar skockade sig tillsammans utanför det engelska beskickningshotellet, för att bringa lord Erskine sin hyllning. Då en tjenare upplyste om, att gesandten befann sig los sin ryska kollega, grefve Budoff (till hvilken Erskine på senare tiden skall hafva närmat sig under det att sranske gesandten intager en isolerad ställning), skyndade mängden dit och bragte honom ett tusenstämmigt lefvel4. Rörelsen på gatorna fortfor tills långt ut på natten. Detta bestämda bevis på Englands sym pati för den grekiska saken har naturliger måst framkalla betänkligheter hos det turkiska hofvet. Den tillåtelse, som Mustapha Pascha gifvit om flyktingarnes transport ombord på neutrala fartyg, tyckes nu hafva desavouerats af hofvet i Konstantinopel. Åtn:instone meddelar ett telegram af d. 26 Dec., att den turkiske utrikesministern Ali Pascha hos den engelske gesandten (lord Lyons) protesterat mot kretensernas transport å engelska ångare, en protest som man dock neppeligen skall bry sig om. Man erfar tvärtom, att chefen för de amerikanska krigsskeppen i Medelhatvet af sin regering begärt tillåtelse att få befordra flyktingar på samma sätt som England. Han tyckes ej heller anse någon särskild tillåtelse från de turkiska myndigheterna vara af nöden. Den engelska pressen har äfven plötsligt kastat om och börjat visa deltagande för de upproriskas sak. Så t. ex. säger Times: Den timma är kanske ännu icke kommen, då det turkiska riket faller sönder, och den man är möjligen ännu icke född, som skall resa korset öfver halfmånen i Stambul, men hvar och en, som med öppet öga toljer utvecklingen i det europeiska kriget, kan märka de vindpustar, som bebåda den sig närmande stormen. Det är alldeles omöjligt att få bugt med grekerna; ty de tillstå öppet, att de äro fast beslutna till att handla. De misskänna ej de faror, som en politisk omhvälfning i Orienten kan medföra, men de äro genomträngde af den känslan, att det nuvarande tillståndet är odrägligt, och det är deras hopp, att en stor revolution skall låta en grekisk Washington framstå och pånyttföda ett grekiskt kejsardöme. Härtill kommer ett äfvenledes plötsligt omslag inom Frankrikes uppfattning af trågan. Efter det den officiela ÅMoniteur en tid förklarat upproret vara slut och grekerna ör! lögnare ovärdiga symnati föra de afgiösa