fjeldhårde Flint hvor för kun var Muld. Hvad vårt eget kära fädernesland angår, har det förflutna året i mer än ett hänseende varit en pröfningens tid. Kolerafarsoten har hemsökt oss, såsom de flesta andra europeiska länder; dock kunna vi hembära Försynen en innerlig tacksägelse, derför att hon ej låtit detta sitt gissel drabba oss tyngre. Inom landets materiela förhållande har penningens dyrhet och bristen på rörliga kapitaler vållat stora bekymmer; men på samma gång ätven fyllt patriotens själ med glädje öfver den elasticitet, nationalandan derunder visat, i det att tolket med knappast väntad kraft och förmåga af sörsakelser inslagit de stränga besparingarnes väg, hvilkea skall, om den sullfoljes, leda till slutlig välmåga och finansielt oberoende. Långt ifrån att veklaga ötver de penningbekymmer, landet haft att genomkämpa, tro vi, att desamma i det hela utöfvat en verkan till godo och riktat uppmärksamheten på den någon tid så godt som förgätna satsen, att endast arbete och dess afkastning utgör en nations såväl som indivi dens naturliga egendom, under det att upp: lånta kapitaler blott äro, om de skola göra godt, så till sägandes försträckningar till arbe tets utförande i större skala, så att, om de användas till annat ändamål eller till arbete, som ingenting afkastar, desamma lända mera vill mehn och skada, i det de betunga ett blifvande nyttigare arbete med en skatt, som detta ej kan, åtminstone icke utan de största svårigheter, bära. Det skulle vara i mer än ett hänseende önskligt, om denna enkla sats ihågkoms vid våra blifvande riksdagar, då de enskilda bygdintressena der börja drifva sitt spel, hvilket mest slagit i ögonen vid frågan om nya jernbanors anläggande, i hänsyn till hvilken vi hoppas att staten hädanetter må så litet som möjligt begagna sin kredit för mera enskilda intressen, ötvertygade som vi äro, att der banor äro verkligt af nöden, skola de ock efter hand bli lagda, utan tunga för staten, hvars fria händer böra så litet som möjligt vara bundha af engagements för bygdintressen. Medan vi äro vid frågan om finanserna, kunna vi ej undertrycka den önskan, att den i år för första gången enligt den nya riksdagsordningen sammanträdande folkrepresentationen må väl behjerta den vigtiga frågan om användandet af riksbankens vinst till ökande af denna banks rörelsekapital, tör att så småningom möjliggöra indragandet af de enskilda bankernas förkastliga sedelutgifningsrätt, hvilken så starkt bidrager till osäkerheten i allmänhetens penningförhållanden, i det att den vid goda tider skapar en alltför stor penningtillgång, som framlockar folkets håg för slöseri och lefnad öfver tillgångarne, under det att den vid dåliga tider återigen i samma proportion verkar strypande och förlamar all verksamhet, hvars hätstång kapitalet är. On folkets egen bank i detta fall ensam vore normaluret, om vi få begagna detta uttryck, skulle denna nu så förderfliga ebb och flod bli jemnare och mera naturenlig. Vi hoppas att, till landets bästa, 1867 års riksdag skall, om ej fatta ett sista afgörande beslut, dock inleda frågan och föra den sin lösning nårmare. Under det förflutna året ha de nya och fria valen till riksdagen utförts på ett sätt, som slående visat huru moget svenska folket var för retormen. Det skall låta sig föreställas af en värdig representation, inom hvilken vi hoppas att det enskilda jordbruksintresset skall negeras af varm fosterlandskärlek. Vi böra äfven kunna hoppas, att den nya representationen skall fortgå på reformernas väg, i hvilket hänseende vi för egen del vilja med så stark betoning som möjligt uttrycka, att det allmänna lifvet är i väsentlig mån beroende af en sann frihet inom kommunerna, der återigen menniskovärdet bör kunna göra sig gällande. Det öfverklagade förhållandet med penningens alltför stora ötvervigt i kommunala frågor hoppas vi derföre skola snart blifva afhjelpt. I en fråga enas vi alla, det är i vår öuskan att skaffa vårt fosterland ett försvar, nog kraftigt att beskärma mot yttre våld dess fribet och oberoende. Denna fråga intresserar oss alla, emedan den berör alla, och står ätven främst på dagordningen. Utan att hår vilja ansluta oss till någon viss meningsskitining haärutinnan, instämma vi endast på det innerbgaste med dem, som önska att representatlonen må verka hand i hand med regeringen till målets skyndsamma ernående och för fosterlandets säkerhet, dess ära och dess trihet. Under året 1866 hade vi glädjen se de fyra nordiska ländernas industriidkare och konst närer inlåtande sig i en fredlig täflan å den skandinaviska utställningen i Stockholm. Vi hade för egen del mycket att lära af våra bröder, men vi kommo dervid ätven till den tilltredsställande ötvertygelsen, att vår egen induetri