att biskop Sundberg i Karlstads stift skulle vara designerad till talman inom den blifvande riksdagens andra kammare. Vi ha för vår del hittills icke? satt den ringaste tillit till detta rykte och derför ej heller förut återgifvit det. Men nu kommer ,Aftonbladet och säger temligen bestämdt, att detsamma icke saknar all grund; af personer, som böra kunna vara väl underrättade, ha vi hört, att biskop Sundberg verkligen på fullt allvar skulle vara ifrågasatt. Med skäl uttalar sig A Bl. öppet mot talmansbefattningens öfverlomnande åt nämn de prelat, hvilken förut visa sig vara en så afgjord fiende till den nya riksdagordningen och, enligt bvad man ganska allmänt känner, före sista riksdagens sammanträdande var driffjedren till den intrig, som framlockade presteståndets famösa ätgard, att afvakta ridd. och adelns beslut i representationsträgan, innan det sjelft afgaf sitt votum. Intrigen var ej illa uppgjord, under den då ganska allmänna förutsättningen att förslaget skulle lida nederlag hos adeln, i hvilket fall presteståndet hunnat två sina händer och skylla på udeln, hvad det sjelft af innersta hjerta önthat. Det är derjemte bekant, att biskop Sundberg varit, och derlör troligen ännu är, at den mening att den nya riksdagsordningen skulle birva förderflig för den svenska statskyrkan, d. v. s. för statskyrkan såsom motsatt allt kyrkligt framåtskridande och religiös utveckling. Att nu sätta till talman i den kammare, som egentligen skall representera svenska folket, en prelat, hvilken är, om ej numera en öppen fiende, dock en mer än misstänkt vän till det nya statsskicket, och som skall utan tvekan använda hela sitt inflytande, för att motverka de flera och betydelsefulla reformer, som man hyser hopp om att kunna genomtöra nu, sedan det i en orörlig ortodox: stelnade presteståndet alträdt från den politiska skådebanan — det skulle vara ej blott, såsom A.-Bl, säger, ett betydande missgrepp från regeringens sida, utan en utmamngshandske, kastad i synen på den allmänna meningen. Denna shutle ej heller underlåta att tolka en sådan ätgärd såsom ett nytt bevis på, att basculesystemet kan åter väntas komma ull heders inom regeringen samt svänggungan ånyo dansa mellan liberala stämningar och konservativa, om ej reaktionära anfäktelser. Ötvertygade om, att blotta ryktet ang. biskop Sundbergs tillämnade utnämning till andra kammarens talman skall väcka stark och enig ovilja inom landet, hoppas vi ännu, att regeringen, som hittills visat sig så lifvad at konstitutionelt sinnelag, skall ytterligare betänka sig i denna angelägenhet. Sveriges historia. Det är med fägnad vi erfara, att K. M:t gifvit befallning om nedsättandet af en komitg, tör att granska lämpligheten af de nu i skolorna begägnade lärobocker i historia och geografi. Alt isynnerhet vår h.storia är förfuskad, är nu en gång så kändt och erkändt, mest hvad gamla och medeltiden angår, att man endast kan förvånas öfver att den en gång ingrodda slentrianen fått på detta område så länge ostörd herrska. Vara historiska verk äro, hvad nämnda tidsafdelningar angår, endast successiva afskritter det ena efter det andra, tills man slutligen kommer bort i ett dimmigt sjerran, der enskilda eskriftlärdas hugskott utstofferade äfventyr och de barockaste hörsa gor bilda med fakta en kuriös väfuad. Det är nu medgitvet såsom en ovilkorlig fordran på en verklig historisk lärobuk, att den ej allenast skildrar konungarnes stordåd och deras olika politiska grepp, utan ätven lemna en kullurbild af sjelfva folkets utveckling. Det bekanta yttrandet, att Sveriges historia är de svenska konnngarnes?, länder våra hätdatecknare ingalunda till heder — att detta nu alhjelpes är en hufvudsak för reformen. Arkeologien och antropologien spela i vår tids vetenskapliga forskningar en så stor roll att en historieskrifvare ej kan numera undgå att begagna sig af desamma, för att vid skenet från deras lykta leta sig fram i forntidens irrgångar samt skingra de töcken och förvillande dimmor, hvari sång och saga, ofta med äfventyrligt rik fantasi, höljt densamma. Ått vår gamla historia i detta hänseende behöfver en måktig och genomgripande omstöpning, är visst. I det vi derför med glädje helsa denna nya gryende dag för det uppväxande slägtanundervisning i fäderneslandets historia, hoppas vi, atv de i komitn invalda män skola sj allenast ega nog frimodighet och sjelfständighet att våga bryta ned slentrianen, utan äfven hafva nog kritisk blick och verklig sakkunskaf