Han var icke så dum, den der tysken, då han yttrade: Frisches Wetter in Schweden! ty nog få vi här uppe känna till att vi lefva. 15 grader! Hu! Det är visserligen icke så fasligen mycket, men det är dock alltid tillräckligt, för att vi skulle kunna vara belåtna med mindre. Jag vet icke, om ni der nere i södern känna till hvad 15 grader vill säga: det är just icke precist den temperatur, vid hvilken man vanligtvis brukar frysa näsan af sig, men nog är det bra nära derintill. Dock — heller denna väderlek, än den vi hade för en 14 dagar sedan; ty nog är det bra mycket angenämare att höra de der välbekanta knarrande ljuden under sina fötter, än att höra de der klagande ljuden från fallande regndroppar och strömmande rännstenar, och nog är det litet mer uppfriskande, att få se den strålande solen, — låt vara att den icke förmår mer än nätt och jemnt lyfta sig öfver Eklundshofsskogens furor — än att ständigt se en grå och dyster himmel, gråtande strida tårar öfver oss. Således — låt gå för 15 grader Celsius med solsken, men hvad derutöfver är, det är — inte bra! Terminen är slut, och den ene efter den andre börjar ge sig af på hemfärden. Men ack! deras afresa sker icke mer på den gamla kända vägen genom Slottstullen och Kungsbacken; vi få nu icke mera tillfälle att med Glunten sjunga: Farväl, magister; denna gången Är tyst i salen på Flottsund; och vi kunna nu icke mer förmildra afskedets smärta på samma sätt, som magistern, då han plötsligen utropade: jag följer med till Alsike! — Alsike är icke mera till; de trefliga och uppfriskande slädpartierna ha kommit ur modet; Aisike är undanträngdt af Bergsbrunna, detta af vår store borgmästare Napoleon besjungna ställe, och vill man nn följa en afresande vän på vägen, så måste man säga: jag följer med till Bergsbrunna! Och hvilken skilnad på färd är det icke! Förr ilade man fram på den glatta ban, dragen af den frustande Uplandstrafvaren, med friskt mod och gladt sinne, och på Alsike mottogs man sedan af helan, halfvan och tersen, med en frukost som tilltugg; så skämtades och sjöngs till dess afskedets stund var inne, då man skildes från hvarandra litet lättare till sinnet, tack vare de flytande varorna, de s. k. tårarno. — Och nu! Upp i kupen i flygande fläng, hvisselpipan ljuder och — husch! — innan man väl hunnit såtta sig i ordning, är man redan framme vid Bergsbrunna och måste ur kupn igen. Så hvisslas åter, och i väg susar tåget, tagande vänner med sig, och lemnar oss ensamma qvar på platformen, svärjande öfver den nyare tidens raseri att vilja komma i väg så hiskligt brådt. Festina lente är en gyllene regel, som aldrig borde förglömmas. Skulle man nu här på Bergsbrunna vilja tå något i sig, så låter det sig visserligen göra. Och man får det då, det är sannt, tillochmed rätt godt, — rifall man matsäck har som duger, n.b.; ty eljest lär man väl få resa tillbaka utan både vått och torrt. Och detta är nu fördelen at att vi fingo jornvägen dragen öster om Sigtunafjorden! Landsvägen med dess många behag ersatt af rails och sloepers; poesien undanpetad af prosan! Tack —! Den sista drabbningen, som nu i dagarne utkämpats mellan våra båda resp. tidningar har rört sig om valen till stadsfullmäktige. Upsala-Posten, organen för den förnämare delen af de intrigerande stadsboarne, den Schram Ribbingska ligan, som hr Sundvallson kallar den, har på allt upptänkligt sätt tärsökt att tå hr S. utestängd från stadsfullmäktige, icke inseende att S. skulle vara mer oskadlig, ifall han tillhörde denna korporation, än han nu är, då han står utanför densamma och anser som en oeftergiflig pligt å sin sida att tadla allt hvad stadsfullmäktige företaga sig. Det vill dock synas som om U.-P. denna gången icke skulle lyckas i sina agitationer mot hr S. ty denne har bakom sin rygg en skara anhängare, som, om den också icke räknar bland sig många af de förnämare innevånarne, dock är desto mer farlig, emedan den håller ihop åom ler och långhalm och dessutom är ganska talrik. — I Fredags skedde röstningen, men ännu ha icke valsedlarne blifvit genomgångna, så att något resultat ej än är kändt; men det kan nog tagas för afgjordt att hr S. blir invald. För att något så när känna sig före, hade prof. Rydin på flera valmäns uppmaning utlyst en allmän valsammankomst till Thorsdags afton på större Gustavianum, och der framlades icke mindre än 5, tror jag, olika listor, mellan hvilka de röstegande hade att välja. Den ena listan efter den andra upplästes, för att antagas som mötets; men när Ribbingarne till någon af dem ropade ja, så skreko Sundvallsonisterna sitt nej, och tvärtom. Då de närvarande icke på något sätt kunde förmås att antaga hvarken den ena eller andra listan, så skreds till en profröstning, och den utföll så, att hr S. verkligen kam med hland de invalda UHMSaIa Paoctan — — — — bry