(Insändt). Tankar på Julaftonen. Den Evige Anden är kärleken sjelf, af kärlek Han skapte Himlar och jord, med allt hvad der är af skönhet och mångfald. Främst ibland allt Han satte ju då ett skapelsens under, Menskan, begåfvad med tanke och vilja och frihet i handling. Han gaf henne ock hvad skönare var: en bild af Sin Ande, Att lefva för evigt i sällare land, sen tiderna flyktat. — Men — länge han kunde ej följa hans väg, ty viljan var — frihet, Menniskan föll, i hjertat blef skymning, der bodde ej mera Troheten ensam, der bodde nu ock den syndiga lustan. Evige Anden förnekade ej sin kärlok ånyo, Att lyfta till ljus Sin skapade bild från eviga mörkret: En stjerna i vester med darrande sken, öfver Betlehems murar, Visade männen från östliga land det heliga ställe, Der enfödde Sonen at Herren, Den Erige, nedsteg i köttet, Att lida för oss, att bedja för oss, till återförsoning. Vi fire i afton det heliga minnet . af frälsarens aukomst! Må tankarne ila till trohetens hem, af glädje och vördnad, Af hoppet att följa det eviga ljus, som visar det hemland, Dit troende själar flykta så lätt, seen bojorna fallit! ! C