Derborta ett ljus synes skymta i qvällen, Vi dit vilja styra, fast skenet är matt; Det lyser i ett af de torftiga tjällen Det eljest så här dags det redan är natt. Till fattigmans koja nu stegen oss föra, Vi äfven dit in liten titt vilja göra. Den tafla sig här rullar upp för vårt öga Ej lysande är, som den förra vi sett; Af rara presenter här skåda vi föga, Af ljus har man här råd bestå sig blott ett, Och likväl ses glädjen i blickarne lysa: I qväll slipper fattigman svälta och frysa! Ty nyss inom dörren en trädde af dessa, Som ömma för lidande varelsers nöd; En gloria tycktes bykransa dens hjessa, Som här bragte värme, upplysning och orod! Och sorgen blef jagad på höorrn med detsamma, Den trifves ej rätt invid jul-ljusets flamma! Du lycklige, som åt din lidande nästa Kan lyckas bereda en lindringens stund, Af gerningar alla är denna den bästa — Dess verkan förgår ej med nästa sekund, Den stiger till höjuen med fattigmans böner . Och en gång dess följder helt säkert du röner! Må alltid för nöden stå öppet ditt sinne, När hjertat dig manar, förqväf ej dess röst! O, menniska, finnes ej något derinne, Hvad båtar om utanpå lyser ditt bröst? Ty den, som allt pröfvar och slutligen dömer, Ser icke till skalet, men kärnan det gömmer! A. J—n.