stillgifvenhet för ämnet. Dessa förtjenster, son stramträdde i det muntliga föredraget, visa sig äfven här uti on mera vårdad och noggran nare form. Det tillhör ej oss att kriticera et bådant arbete som detta, ett fögderi för der litterära tidskriften, vi endast vilja påpek: den goda vägledning läsaren i allmänhet kar hafva af detsamma, om han önskar — en ön sskan som borde vara allmän — göra sig be skant med vårt norska broderlands andliga ut veckling och dess litteraturs småningom ske ende frigörelse från bundenhet till att blifva full national, hvilket den nu är, och hvartör der äfven är det friskaste skottet på den skandi naviska konstens träd. Den hittills utkomna första delen omhandlar den tid, hvarunder Norge och Danmark hade en gemensam lit teratur, i lifligt skrifna och lättlästa teckningar af den norska solkdiktningen, den danska konstpoesien i Norge före Holberg (den glemte Literatur); Holbergs tid, norska konstpoesien i Danmark efter IIolberg, norska universitetets upprättande i Christiania, då de norska diktarne vände hem igen, och Norges lösryckande från Danmark, hvarefter den nationala utveckling börjar som gifvit en så märkbar spänstighet och friskhet åt den norska litteraturen. Den snart väntade andra delen af verket skall komma att omfatta denna vigtiga punkt i Norges kulturhistoria och måste derför bli af det största intresse äfven för oss svenskar. Minnesbilder af Bernh. von Beskow. Andra Delen. Stockholm, Samson Wallin. Dessa förut spridda, utgifna, mästerliga teckningar bilda, samlade, en särdeles introssant läsning. Vid bildernas inhemtande vet man ej, hvilket som mest fängslar: de stora och älskliga karakterer, som möta en, eller sjeltva tecknarens personlighet, om hvilken det klara och fria omdöme, det antika lugn och jemnmått, som utmärka stilen, gifva ett så tilldragande vittnesbörd. Man känner att följande af den åldrige förf. återgifna vackra ord af Bonstetten kunna i mer än ett fall tilllämpas på honom sjelf: Ålderdomen är ej och bör ej vara, hvad eni öfrigt snillrik man yttrat, en lefvande död. Ungdomen har så litet begrepp om ålderdomen, som en Holländare, bland sina blomsterland och gräsmattor, kan göra sig en föreställning om Schweiz. Ålderdomen är verkligen lifvets högland, med isig hjessa, men blommor och skördar derunder. Hvad begrepp har barndomen om mannaäldern? Lika litet gissar denna till åttiäringens lif. Hvad som förvillar mången, är sjelfva inträdet i vårt sista lefnadsskifte, den förvandling som kroppshyddan då hos mången undergår. Lifsträdets löt falla af, men säfven är frisk. För den, som lefvat rätt, lyser den inre solen lika molnfri. Öfvergången lättas blott genom arbete och bekämpande af onda tankar. Det sanna lifvet, det som sortjenar underbållas, slutar ej, det går oupphörligt framåt och seglar, med alla himmelens stjernor, in i det tillkommande. Blott den åldrige, som söker sitt lif i det yttre, är förlorad. Olycklig den, som ej kan lefva i sin länstol gladare än på en fest! Hos den tanklöse, blott sinligt lefvande, går visserligen allt utföre, men för den, som känner att han har en själ och som anar något högre än stostlisvet, går allt uppföre... 4 Och uppföre går det alltjemt för Bernhard von Beskow. Hvarje nytt alster, han skänker den svenska allmänheten, bär vittne om, att hos honom är själens helsa ännu oförsvagad. Konung Gustaf III och Rikets Ständer vid 1789 års riksdag. Efter tryckta och otryckta källor, af Wilh. Tham. Förra Häftet. Stockholm, L. J. Hierta. Konung Gustaf III:s historia, såger förf, eller Sveriges historia under hans tid, är ännu och torde länge blifva oskrifven. Bidrag dertill saknas icke; som bidrag endast ville äfven den store, för tidigt hädangångne mästaren hafva sin behandling af Gustavianska papperen i Upsala betraktad... Hvad som här för allmänheten framlägges, är ett försök att särskilt behandla hvad man kunde kalla början af slutet; utan genomgående inledning, men deremot för sig någorlunda fullständigt och oväldigt. Gustaf III:s minne tål granskningens ljus; den oinskränkta beundrans tid är förbi, hatets likaledes; att söka väcka någotdera åter till lif, är nog lika fåfängt som orätt. Man torde alltmera finna, att Gustaf var sin tids barn, i godt som i ondt, i åtskilligt före sin tid. Hvad han i lättsinne, eller i öfverdrifven tro på sin rätt, på sin öfverägsenhet har felat, ja brutit, har nogsamt straffat sig sjelt; hvad nationen derför lidit, nar den äfven sjelf i någon mån förvållat. Hvarje försök till teckning af Gustaf III:s id är för svensken synnerligen kärt och inresserande. Tyvärr hafva först på senare ider dessa teckningar blifvit gjorda utan partiinne, med allvarliga försök till historisk oväld. Men historiens dom kommer aldrig för sent. Den behöfver sin tid för att mogna, för att ust bli oväldig. Hr Thams nya bok är ett sytt, med sanningskärlek gjordt försök, och let är i visst afseende egendomligt att erfara, uru sjelfva de tråkiga riksdagsprotokollera blifva genom hans behandling en intresant, historik. Föreliggande arbete sluter sig ärdigt till hans förut utgifna Bidrag till venska riksdagarnes och regeringsformernas istoria, och det torde blifva mycket kärommet isynnerhet nos alla vänner till etnd;at