vilja som sådana betraktas, bör dock namnet B. E. Malmström å densamma vara tillräckligt, för att öfvertyga oss om, att de äro alster af moget bepröfvande, vaken kritik och noggrann sofrinz, och derför ej blott njutbara utan äfven undervisande och lärande. Första föreläsningen innehåller en snabb, men likväl tankerik återblick på den svenska odlingen i forntiden och medeltiden, samt på reformationens inflytande på konst och litteratur, såväl i andra länder som i Sverige. Malmström är af den mening, att reformationen förbereddes af den åter uppblomstrande antika konsten, och märklig är sammanställningen mellan den tiden och den närvarande, som man ju äfven kallar morgonen till en ny reformation. Märkvärdig är, säger förf., den till entusiasm uppstegrade ifver, hvarmed under 14:de och 15:te seklerna Vesterlandets folk sökte tillegna sig den fornklassiska odlingen, på hvars dyrbara återstoder, så i skrift som konstmonumenter, man lärt sig att fästa uppmärksamhet, för att samla, förvara och återställa dem. Antikens studium väckte medvetandet om menniskans rätt att tänka öfver de ämnen, som för menskligheten äro de angelägnaste, då det uppenbarade icke allenast att stora andar i en aflägsen forntid utöfvat denna rätt, utan äfven huru de gjort det. Det blef nu genom afslöjandet af denna ålderdomens vishet uppenbaradt, att många läror, som man hittills ansett ofelbara och heliga, voro grundlösa, att många andra voro tvifvelaktiga och lika många andra tullkomligt likgiltiga. Man såg sig insnärjd i ett nät af gamla fördomar, som man ej vågade öppet sönderslita. Men ingen kunde hindra det inre tvifvel, som tid etter annan gaf sig luft i mer elier mindre direkta, mer eller mindre förstulna anfall på det bestående. Man förvånas när man betraktar den allmänna skepticismen, som under tiderna näst före reformationen, var utbredd bland alla bildade klasser i Europa. Detta tvifvel antog hos somliga gestalten at fullkomlig indifferentism; hos andra åter var det uppfyldt af fromma själars ängslan och förenadt med sträfvandet att i en renad religion söka ett nytt och säkrare fotsäste för troslifvet. Till detta resultat hade äfven den moderna konsten i sin mån bidragit. Den hade mottagit sin uppfostran, eller fulländningen i sin uppfostran, af antiken, och der lärt att rikta sina blickar åt den yttre verkligheten. Denna dess riktning åt det reala, det sinliga i motsats mot medeltidens spiritualism är ett vigtigt drag till bestämmande af konstens förhållande till de stora andra rörelserna under denna tid. Man skulle kunna kalla det för konstens protestantism ... Konsten var den katolska kyrkans första fiende, hvilken den icke kunde afväpna, utan måste taga i sin sold, för att göra dess vapen så oskadliga som möjligt. Och om konsten har denna sin införlifning med kyrkan att tacka för sin törädling, så har åter den katolska kyrkan denna sin tjenarinna i ej ringa mån att tacka för det bestånd den ännu eger. Under sådana förhållanden kan denna kyrka ej annat än vara sönderfallen i sitt inre, då den inom sig upptagit såsom räddningsplanka ett element, som i sjelfva verket är fientligt mot dess ureprungliga princip. En allvarlig betraktelse öfver denna korta, men kärniga framställning skall säga läsaren, huru jemförlig den tiden var med vår. Men mot det sinliga eller konstens öfvervägande elementet i religionen uppträdde reformationen, som ock ntödde konsten i de länder, der den fick starkt fotfäste, såsom i England och Tyskland. I Sverige hade konsten ej mycket att förlora, men taflan är dock ödslig, tills ändtligen med Carl IX gryningen visar sig till den nya protestantiska dagen för Sveriges litterära odling. Från Gustaf Adolts tidehvarf härstammar äfven Sveriges nya vitterhet. De hundrade åren från Gustaf Adolf den stores uppstigande på tronen intill slaget vid Pultava utgöra en tidrymd at oändligt stor betydelse för svenska folkets nationela utveckling. Från ett förnedradt lydsolk hade det kort förut ganom kraftfulla regenters klokhet och ihärdighet blifvit upphöjdt till nationel sjelfständighet, från andligt vasallskap under den romerska stolen hade det tillegnat sig frukterna af den tidens fria forskning i religiösa ämnen; och inom kort hade det uppstigit till en makt af lörsta ordningen, hade skickat sina segerrika härar till bjertat af österns och söderns stora kontinenter, hade sett sina inre angelägenheter efter tidernas kraf på bästa sätt anordnade, hade sett sina läroverk genom män af utmärkt lärdom och duglighet försatta i ett blomstrande skick, tidsenligare än senare tidehvarf alltid haft att uppvisa, hade sett de yppersta embeten beklädas af de yppersta män, de dråpligaste bedrifter utföras af de dråpligaste hjeltar, hade sett sig sjelft vara ett föremål för en hel verldsdels fruktan och beundran. Om någonsin poesiens genius kan vakna hos ett folk, så måste det ske under ett tidehvarf af så plötslig och undransvärd upphöjelse, då hela folket känner sig hänfördt af sjelfutvecklingens entusiasm, då regenten är ett hjeltesnille och hvarje högådling en mecenat eller genom bildning och rikedom mäktig att vara det. Under sådana tidsförhållanden uppstod Georg Stjernstam. Och nu upprullar förf. en fängslande och vexlande tafla af vår vitterhets utveckting i trogna, stundom fint utförda medaljonger af i densamma ingripande svenska män och qvin