Hon höll sig på sina rum i flera dagar, lek, medtagen, sjuk och nervsvag. Lady Dane tänate att sörskräckelsen den der natten på bergshöjder:a hade på något sätt skadat hennes nervsystem, och hona skickade bud på mr Wild. Mr Wild tänkte detsamma och tillade den slutsats att hon sörjde sin trolofvade Hary Dane. Det var ingen tillgjordhet, intet inbill it lidande, så mycket kunde man se. Hon var sjuk tili själen och sjuk till kroppen. Men huru mycket hon kFanpado mot detta onda, sträfvade att undertrycka dess y ingar, var kändt endast al henne sjelf. Adelaide Errol egde en starkare själ än de slesta personer af hennes kön och vid hennes ålder, en okufligare vilja; och då hon efter att några dagar ha hållit sig på sina rum tving.de sig at åter uppträda i samiljekretsen såsom förr, ån ingen i hela huset någon olikhet i hennes utseende, om det att hon syntes blek och visade ett onaturligt ungn — ett lugn som dock häftigt stördes af ett enda å som mr Wild råkade uttala. Adelaide satt på en sulla nära läkaren och lady Dane; hon hade besvarat den förres frågor, sägande att hon kände sig fullkomligt bra nu, då han oförmodadt kom att namna kapten Uanes namn. Liksom om det varit signalen sör någon känsla ivom henne som stråtvade till utbrott, brast han i en flod at tärar; hela hennes sjelfbeherrskning hade ötvergifvit henne, hennes antagna höld var försvunnen. Mr Wild drog sin stol tätt intill hennes. Han vänade tills hon blitvit lugn och lade då sina fingrar på de varta spetsarne vid hennes handlofve för att gilva mera,