Kjellberg hade, såsom nämnt är, ej anträffats med kallelsen, hvadan polismastaren gaf befallning om att han genast skulle hemtas. Några minuter derefier infördes han äfven af en poliskonstapel. Han liksom Andersson nekade alldeles till att ha begått något våld, men soz fem eller sex vittoen intygade motsatsen, hjelpte detta ej och såväl han som Andersson blefvo införpassade ull cellfängelset. Förhöret om denna sak fortsattes i går i poliskammaren, och voro samtlige de misshandlade närvarande. Pigan Carolina Bengtsson var saledes alven vid förhöret tillstädes. IIONA led ännu betydligt al de slag och sparkningar hon fått i huvudet och ryggen liksom af fallet, då hon af våldsverkarne slunendes omkull i gatan. Hon mindes dock icke iyuligt hvad som estier denna händelse försiggatt, ty hon ufsvimmade dervidÄ Nativ. n:r 26 Andersson bade till förhöret blif vit inkallad. IIau sade sig ha kort efter kl. 9 på Oasdagsqvällen vått förbi droskstationen vid Logen, hvarvid han fann att kuskarne väsnades med ett par qvinnspersoner. Han korde isär dem och gick derefter uppåt Hamngatan. När han sedermera kom tillbaka, hörde han vid Biunnsparken ett stort ekrik-, hvilket dock icke tyckes ha töranledt denne ordningens väktare att bege sig dit, hvarifrån det kom. — På polismästarens tråga, om han sällskapat med kuskarn och supit med dem, svarade han: Nej jag tackar! Ilan förklarade sig ej ba sett mer än det första uppträdet, och da hade inga slag utdelats, utan hade kuskarne blott tagit tvenne al qvinnorna om lifvet. Dessa senare försäkrade dock, och sow det synes fullt sanningsenligt, ati han blott ståt: ev litet styeke ifrån, då atskilliga at de blodvite medlörande slagen utdelades. Slutligen förtalade ban sig och medgaf att han visste det uppträdet varat en ball timma. Som vittnen hördes gaständaren Hans Olsson. Han påstod sig icke ha sett några slag utdelas och tycktes ha betraktat hela illställuingen som ett glad: skämt. Artlleristen Forss hade stått på post, cå qvinnorna osredades. De tilltalade hade angripit hvarenda qviana som gick förbi och äfven slagit atakilligaAnoa Katarina Andersson hade mött ett par qvinnor som kuskarne slagit blodiga och bade sjell ätven af dem blifvit omkuillslagen och tatt blodvne. Elisabeh Persson hade åsett kuskarnes valdsamheter och skyndat bort ull nattväktaren för att bedja honom hälla orostiftarne i styr. Härpå svarade han dock högtidligt: Jag bar ingenting hört och ingenting seuw — och kuskarne tiogo fortsätta sitt ofog tills de krönte det med våldsamheten mot pigan Curolina Bengtsson. Med anledning af hvad som förekommit dömdes C. E. Ander on och J. Kjellberg att för gröfre våld mot flrera särskilda personer, hvarvid såsom en lörsvårande omständighet tillkom att detta skett på gata, hvardera böta 450 rdr eller undergå motsvarande 20 dagars fängelse vid vatten och bröd. Dessutom skulle båda ersätta Carolina Bengtsson med 25 rdr, Elisabeth Carlsson med 15 rar och Augusta Josefsson med 25 rdr, samt tvenne vittnen med I rdr 50 öre hvardera, — Som de ej egde medel att galda de ådömda böterna, införpassades de genast till undergående af vattenoch brödstraffet. Hvad angick nattväktaren Nils Andersson förklarade poliskammaren, då det var fullt urront au han gjort sig skyldig till grof försommelse, honom förlustig en månads lön med skyldighet att under tiden tjenstgöra. Detta mål bevisar, huru föga man kan lita på den qvarlefva från gamls tider som kallas nattbevakoingskaren. Det är visserligen icke precist sällsynt att nattvåktarve visa sig slappa och hkgiltiga eller, ännu värre, partiska då ueras mellankomst är behöflig, men något så oerbördt som detta fall har wan väl knappt förut sett exempel på: ett par slyvglar som vid den tiden på dagen och på stadens mest trafikerade gata antasta personer under en hbolf timmas vd, utan at ordningens väktare finner sig befogad att inskriga. Det är dock ej memngen att bärmed uttala något klander öfver nat bevakningschefen, hvurs nit och vaksamhet är väl bekant, utan blott att påpeka nödvändigheten af att upplösa en kår, bvars wedlemmar ej äro och knappt kuuna vara siv besatining vuxun. Knappt mindre klanaer ån nattvaktaren törtjena de personer, hvilka med händerua i kors utanlör Logen kunde åse uppträdet utan att göra det minsta för att vate sig rädda Kristina Bengtsson eller bistå kapten Höglund, som kom till hennes bjelp. För ett par dagar sedan mötte hustru Anna Kristina Selin i Haga en qvinsperson vid namn Anna Juhansson, hvilken hon igenkande som en piga, hvilken förut visat sig mycket tjulsktig. Anna J. hade då under sin andra klälning en, som det syntes, bättre sådan, hvilken släpade en half aln efter henne och som hustru 8. antog vara stulen. Då hustru S, tillsragade benne hvar hon Jått den svarade hon först att det var hennes underkjol och sedan att bon skulle bära bort den till en fru. Då hustru S. emellertid vidare ansatto henne kastade hon ifrån sig ett par barnunderkjolar af ylle och började springa. Ilun laSttogs dock snart. Det befanns deretter att klädningen eller rättare kjolen, eom var af grönrutigt ylletyg och alldeles ny, tillhörde målaren Thorsbacks hustru, under hvars frånvaro i bemmet den blilvit stulen. Barnunderkjolarne tillhörde en fru Nilsson. Vii förhöret i går erkände den tilltalade tillgreppet. Målet remitterades till rådhusrätten. I Juni månad år 1863 hade pigan Maria Johansson, då i tjenst hos snickaren L. J. Larsgon på II gaheden, i staden hemtat en sig tillhörig kista. Som den eaknade handtag och var svår att bära öfverlemnade hon den till en okänd mansperson att hembäras. Ilan försvann dock alldeles med kistan, hvilken innehoil kladespersedlar till värde af omkring 85 rdr. För ett år sedan tyckte hon sig igenkänna honom stående i en port, men som hon då ej såg till någon som kunde hjelpa henne, fick han gå oantastad. I år lyckades det likväl bättre, ithy att han igenkänses och blef gripen. Ioställd till polisförhör medgaf han, att han af Maria Jobansson emottagu kytan, men påstod att han icke kunnat återfinna bigan. utan först lätit kistan stå hos sin värd i Haga i tre månader och sedan tagit den hem till sin far, der den måhända ännu vore i behåll. Et par guldörringar som funnits i kistan hade han sjelf på sig.