i stället för landvägen — just midtemot kapeliruinerna, när mina ögon uppfangade detta ljud. Det kom från riktningen åt slottet till och jag styrde ditåt för att se hvad det var för gräl. Pa gräsva len midtemellan ruinerna och slottet stodo två mån, af hvilka den ena talade i en högljudd, vredgad ton, och jag hade kommit nästan alldeles intill honom, då jag såg att det var kapten Dane. När jag såg det, aflägsnade jag mig naturligtvis igen. Herbert Dane stod tyst för några minuter. — Hvar säger ni det var? återtog han. — Mellan ruinerna och slottet, en obetydlighet när mare slottet, kanhända. Den andre mannen vor en fremling. — En fremling? upprepade ofrivilligt Herbert Dane, som sannolikt väntat få höra att det var Ravensbird. — Åtminstone var han en fremling för mig; jag hade aldrig sett honom förr så vidt jag vet. En stor grof karl med en packe i handen. — Hvad för slags packe? Jag vet ej så noga; det kan ha varit en låda eller ett knyte. Det var mörkt och tjockt. Det hade vorit på marken innan jag kom till dem, men mannen svängde upp det i handen och derefter på ryggen. Jag stannade ej för att taga mycken notis om saken, då jag såg att den andre var kaptenen. Kaptenen bannade upp honom. — I hvilka ordalag? frågade Herbert mycket ifrigt. Kan ni minnas det? Huru vågar ni karl? hörde jag honom säga, och det var allt jag kunde urskilja. Men jag hörde dem båda tala med vrede då jag aflägsnude mig.