— Ja, mycket. Jag skulle just gå ut för att njuta af den. — Ett ögoublick först. Jag ville säga några ord till er. -Icke nu, svarade Ravensbird i otålig ton. — Just nu är aldra bäst, var sergeantens svar i det han lade handen på den andres skuldra. Var icke motsträfvig, jag måste qvarhålla er. Ravensbird vände sitt brunbleka ansigte mot tjenstemannen, och hans ögon blixtrade af vrede. Med hvad rätt? Hvad menar ni med detta? — Seså, Ravensbird, var ej oresonlig. Tag saken lugut. Ni är min fånge och allt det motstånd ni kan göra tjenar er till intet. Raveusbirds svar härpå var dock att göra motstånd. En lätt brottning följde, och han fann plötsligt ett par handklofvar å sina handleder. — Det oförständigaste en karl kan göra är att göra motstånd mot en tjensteman då denne utöfvar sin pligt, enwärkte polissergeanten i samma ton som om han afhandlat saken bland nägra vänner. — Lord Dane gaf mig befallning i går afton att arrestera er: jag kunde ha bultat upp huset och tagit er då; men jag ville vara höflig och vänta tills på morgonen. Jag ställde ett par karlar utantor huset för att vara säker om att ni ej skulle undkomma mig. — Huru vågar lord Dane befalla att jag skulle arresteras? Han har ej rätt att göra det! Han är ingen magistratsperson.