tyranniska förtryckare — gör 1 närvarande stund allt hvad hon kan, med undantag af öppen inblandning, för att gynna de planer, som hysas af Italiens fiender. Under dessa irriterande omständighoterzsullsoljer italienska regeringen ett klokt och hofsamt handlingssätt ... Men det kan nu icke skada mågon att säga, hvad många redan gissat, att ändamålet med general Prim. besök i Florens aistl. vår var, att skaffa sig bistånd för ett uppror i Spanien. Hans anhå:lan vägrades, fastän spanska regeringen öppet utmanade genom sin oförställda sympati för Österrike. I närvarande ögonblick finnes det i Italien minst 15,000 garibaldister, hvilka ej begära bättre, än att erhålla sysselsättning och äfventyr under en så djerf och populär anförares befäl som grefvens af Reus. De behöfva ingenting annat än tillåtelse att begifva sig utaf. Genom att endast lemna passersedel, skulle denna regering kunna försörja män, hvilka hon måste anse sig förbunden att befria från nöd. De skulle genast sluta med att förvirra landet; de skulle försvinna och närmast afhöras i Crtalonien. Det kan ej vara något tvifvel underkastadt, att om endast 5,000 utaf dem kunde mönstras under vapen i nämnda provins, skulle kabinettet Narvaez dagar snart vara räknade: Allt hvad som behöfves är, att garibaldisterna erhålla tillåtelse att lemna Italien, utan afseende på hvart de ämna sig, och blott ett penndrag skulle kunna hvilken dag som helst göra detta. Spanska regeringen vet det, och hon gör väl i att ej för mycket räkna på de känslor af hederlighet, af hvilka den italienska regeringen hittills ledts i sin hållning emot henne Skall den nya rörelse, som nu utbrutit i Spanien, vara början till slutet för den bourbonska dynastien och inledningen till ett nytt sakernas tillstånd på denna halfö? Från Italien meddelas, att exkonung Frans at Neapel, som så länge upprätthållit en parodi af hof och regering i Rom, slutligen afskedat sina ministrar och uppvaktande, samt tillåtit dem enrollera sig under Savoyens förhatliga kors. Det har varit ett nödtvunget, men det är dock ett faktiskt böjande under den nationalitetsidens väldiga makt, som nu framträder förkroppsligad i det öfver sin enhet och lycka jublande Italien. Hela den italienska pressen är gripen af hänförelse. Ceremonielet vid den venetianska deputationens emottagande i Turin af Victor Emanuel var lika smakfullt som imposant. Samtliga ministrarne, presidenterna för riksdagens båda kamrar, många senatorer och deputerade, statens stordignitärer, generalerna Sonnaz, Cialdini och della Rocca, prefekten af Turin, stadens råd, hofembetsmännen o. 8. v. voro samlade i tronsalon på slottet. Kl. 112, infann sig konungen med sina söner och prinsen af Carignan. Härpå infördes venetianarne. Grefve Giustiniani uppläste adressen; konungens svar meddelade vi i går. Etter dettas uttalande uppläste justitieministern införlifningsakten, och konungen jemte de kongl. prinsarne samt den venetianska deputationen undertecknade densamma. Derpå öfverlemnade j grefve Menabrea, som i Wien atslutat freden med Österrike, till konungen den lombardiska jernkronan med orden: Denna krona, sire, skall blitva oöfvervinnerlig, emedan hon försvaras af alla italienares kärlek. E. M:t kan med rätta säga: Gud har gifvit mig henne, ve den, som kommer sin hand dervid! Konungen svarade några ord och begaf sig nu med hela sviten i den kongl. loggian, för att se nationalgardet och trupperna defilera förbi. Den vidsträckta slottsplatsen dånade af jubel. Vid defileringen marscherade förbi konungen äfven återstoden af den italienska armåen från första franska kejsardömet och af stridsmännen från de första italienska befrielsekrigen, anförda af officerare från dessa tider. Äsynen af dessa veteraner gjorde ett djupt intryck. Om Victor Emanuels intåg i Venedig d. 7 d:s föreligga ännu blott följande telegrafiska uppgifter: Konungen anlände till Venedig nåmnda dag kl. 11 f. m. Hans emottagande var dets mest lysande och egde rum under en obeskritlig entusiasm. Hela staden var rikt prydd med flaggor och Canale grande bokstafligen betäckt med gondoler. Konungen färdades uppför densamma, stående på haltdäck å den kongl. farkosten och omgitven af prinsarne, podestan samt stadens högre myndigheter. venedig, utbrister en telegrafkorresp., företer i denna stund en anblick, hvartill man ej i hela verlden kan få se maken. Hänförelsen är obeskriflig, bifallsropen dåna utan aftbrott. Sedan konungen stigit i land, begaf han sig genast till S:t Marcuskyrkan, der han emottogs af Venedigs patriark. Ett storartadt Te Deum sjöngs, hvarvid patriarken otficierade. Folkträngseln på Marcustorget var så stor, att trupperna efter Te Deume afsjungande ej kunde defilera för konungen. Rationalgardet är under vapen. Många utmärkta och framstående persouligheter från alla länder hafva hit anländt. Följande dagen, d. 8:de, besåg konungen Venedigs offentliga institutioner och förnämsta monumenter. Stora folkhopar samlades i hans väg och egnade H. M:t en oafbruten och entusiastisk hyllning. Eranska sändebudet i Italien, hr de Malaret, var tillstädes i Venedig. Opinione uppmanar, med prisvärd hågkomst i dessa lyckans dagar, italienarne att i sitt glädjerus ej glömma hvad deras fädernesland har Napoleon III att tacka för. Det är, utbrister Times, ett lyckligt, att högtidligt oanhjiek för Italien! Efter en