Ryssland, och känner det sig retadt derat att li vi tala för folktriheten och för ätven de små nationaliteternas rätt, då harmas det ej ölver oss allena, utan öfver folkfriheten. Hvad Preussen angår, uttala vi till sist med Fredrik den store den önskan, att det kongl. preussiska huset, må iullständigt utträde ur det stofttöcken, hvari det hittills förblifvit; att det må bli de olyckligas tillflykt, de förtrycktas stöd, de tattigas försyn, de däligas skräck; men om det motsatta skulle ske, om det Gud förbjude! oråttvisan och skrymteriet skulle der triumtera öfver dygden, då önskar jag detta kongl. hus ett snabbare fall, än dess upphöjelse varit! Och, en författare i det senast hitkomna numret at Kevue des deux Mondestillägger efter ev betraktelse at Preussens ställning: -Tyskland och Frankrike hafva åter funnit hvarandra, det ena med sitt ädla initiativ, det andra med sin moraliska kraft, tillhöra hädanefter den ordning af känslor och principer, som skapats genom 1789 ärs anda. Om andra inflytanden skulle söka att göra sig gällande hos våra grannar, om de gamla koalitio:ernas anda försökie ot ull sin fördel begagna Preussens tillväxt; om do sista händelsernas resultat icke vore att tilltredsställa Tysklands berättigade önskningar, genom att öppna en vidare ram för dess fredliga verksamhet; om man endast tänkt att starkare konstituera en militärmonarki mot de ideer, som vi representera i verlden; om det teokratiska partiet, äterupplifvande det förflutnas tvedrägt, triumferado öfver den liberala meningen; om Preussen vände sig till Ryssland i stället för att emottaga Frankrikes (och det liberala Europas hand), om slutligen denna revolution, hvilken vi betrakta utan småaktig afundsjuka likasom utan en oss ovärdig fruktan, blefve enl. Fredrik den stores ord ett orättvisans och skrymteriets verk, då skulle straffet ej låta länge vänta på sig. Tyskland sjelft, framtidens ädla Tyskland skulle, utan art vi behöfde röra oss, erinra sig Fredrik den stores stoiska och förfärliga önskan. Riksdagsmannavalet för Göteborg. Dev är med tillfredsställelse vi erfara, att Högsta Domstolen, med ogillando af magistratens och landshöfdinge-embetets uppfattning, med anledning at gjorda klagomål tällt det utslag, att Göteborg eger att utse fyra representanter till riksdagen och ej blott tre. Det i går atton ingångna nummer af P.-T. yttrar härom: Sedan vid det d. 28 astl. Aug. hållna val till rikedagsmän i rikedagens andra kammare för Göteborgs stad tre representanter blifvit utsedda. klagade C. F. Wern med flere häröfver hos K. M:ts besallningshafvand i Göteborgs och Bohus län, under yrkande att det antal riksdagsmån, sum stadens valman egde utse, måtte bestämmas till fyra. Uti afgifvet utlåtaude anförde magistraten, att, då gällande riksdag-ordning, som i 13 stadgade, att i hvarje stad med en folkmängd ut 10, 30o eller mera skall till andra kammared utses en riksdagsman för hvarje fullt antal af 10,000, icke tillika bestämde någon viss norm 10r folkmängdona beräkning, magistraten funnit sig böra antaga den til förlitligaste grunder för sådan beräkning; att härvid varit att välja emellan mantalslangden för staden och dv statistiska uppgilter, som grundade sig på presterskapets tabeller öfver vid församlingarna i Götebirg kyrkoskrifoa personer; och att, enär mantalsskrifningen blifvit förrättad i öfverenstämmelse med derom utfärdad författniug, men kyrkoskrifningen vore solad på aumälanden om vid församlingen födde, inflyttade, döde och utflyttade personer, samt anteckningarna angående de två siatnmämudse kategorierna notoriskt ej kunde tillförlitligt nivisa de verkliga iorhällandena, magistraten ej tvekat att lägga mantalsskrilningen till grund för folkmängdsberäkningen vid bestämmande at riksdagsmännens antal, framför det ar klagandena aberopade altryck ar Statistiska Centralbyrans på kyrkoskriningen grundade berättelse angående rikets folkwängd, helst sienna handling dels saknade egenskapen al offentligt pabu: och dels sjelt augafve sig endast tjena till ledning vid riksdagemannaval; samt att, då slutligen mantelslängden för innevarande ar upptog stadens folkmängd till 85, 715 personer, antalet af rikadugamän altså biilv:t i förhållande dertill bestkmdse. På dessa af megistraten anförda grunder fann ock landshösdinge-embetet uti utslag d 19 Sept icke skål att göra Andring i ösverklagade valrättninsen. Emot detta beslut sullloljde klagandena talan hos högsta domstolen, hvare flesta ledamöter, då frägan derstädes förevar den 29 nåstlidne Oktober, ytt rade, att, enär riksdags-ordningen icke innebolle, att med ordet folkmängd, : mån hvaraf riksdagsmäns avtal för valdistrikten bör äknas. skall förslås endast mantaleskrifna personer; samt, på grund af det aftyck ur Statistiska Centralbyråne berättelso för år 1869, som, under benämningen vidrag till Sveriges offictella statistik, på K. M:te befallning meddelats :uh ledning vid blifvande riksdagsmannaval, antagas må, utt Göteborgs verkliga folkmängd, upptagen i nämnda handling, enligt prestorekupete uppgifter om dei staden kyrkoskrifna. till 45,541 personer vid 1865 års slut, då uppgått till fullt 40,000, hade vid detta förhållande, enligt riksdags-ordningens 13 S. Göteborgs stad egt rätt att utse fyra riksdagswän till ledamöter i andra kammaren, hvadan dessa ledamöter, med ändring af landshosdiuge-embetets och magistra:ens osverklagade beslut, förklarade att nytt val borde anställas, för utseende af en sjerde riksdagsman, Offentliga föreläsningarne. Vid sin 9:de toreläsning, 1 iörgår, tramställde d:r o. Bergen för en talrik samling åhorare en ka