medgaf av de varit i Surbrunn och stulit jern alla pi tre. Hvem som törst gjort upptäckten, att här vore en affär att göra, sade hun sig icke kunna uppgifva, h utan törklarade han, att tanken att stjäla al detta fr jern på en gång upprunnit hos alla tre. fi Målet uppsköts. u Slagteriidkaren Bergqvist hade till i lisdags ns amt poliskoustapeln Ekberg derföre att denne häktat honom, då B. vid ett tilltalle varit öfverlastad, i stället för att ledsaga honom till hans hem, äfvensom derföre att Ekberg skulle vid tillfället användt onö digt våld. Höraa vittnen upplyste dock, att Bergqvist vid tillfallet varit mycket oregerlig, iorföljt iruntimmer och lört oljud. Då Ekberg kom och sökte bringa honom till ystnad, och detta icke lyckades, försökte han att förn B. med sig, men blef al honom omkullslagen, så att hin måste gripa till battongen och med denne gilva ett slag, för att befria sig. Icke ringaste bevisning sorekom om, att Ekberg skulle användt mera våld än som var behöfligt, hvarsore han frikändes helt och hållet. Allt hvad Bergqvisv fick för sitt besvär, var att han måste ersätta en hel mängd vittnen, som i målet blifvit hörda, med I rdr 25 öre hvardera. Vid nu anförda uppträde försökte ett slagteribiträde hos Bergqvist, vid namn Olaus Hansson, att befria denne från Ekberg, och använde dervid älven vald mot poliskonstapelu. Vid polisforhorot härom tillfrågade polismästaren H. hvarför han skulle blanda sig i denna sak. — Han var min husbonde, och jag var fri till att reda honom, svarade Hansson med en säkerhet, som om han hade haft fuslkomlig rätt på sin sida. — Jag anhåller det, att jag jäfvar de vittnena, fortfor han då vittnena framkallades. Hans jäf, som saknade allt skäl för sig, vgillades dock, och det upplystes nu, att Hansson tagit ganska hårdhändt i poliskonstapeln. — Jag ville blott att han skulle akta fingret på B., som hade oftda bettet. Oaktadt Hansson synbarligen tilltrott sig, att genom dylika sinnrika vändningar kunna slå blå dunster i Ögonen på poliskammaren, fann han dock snart nödvändigheten af ati slå till reträtt, hvadan han först förklarade att han ej gjort något ondt, utan blott infunnit sig som askadare af uppträdet, hvilket locka: till stället en stor folkhop, och slutligen pastod, att han alldeles icke varit der. Några ögonblick derefter sade han, att menniskorna vid tillfället voro vilda, precist som haltgalningar. — Han hade med ett ora alldeles förlorat kontenansen, och ännu mera förblusfad blef han naturligtvis, då han i nästa ögonblick för polskonstapels osversallande under tjensteutolning införpassades ull celllängelset. — Jag anstår det ... började han, men resten af meningon försvann i trappan, som leder ner till cellfängelset. Ett temligen kuriöst mål förekom i går i poliskammaren, deri en pojke, efter hvad han sjelf uppgal omkr. 14 år gammal, spelade hufvudrollen. Han bade lagt an på en högst cgendomlig specialitet, den nemligen att narva sig in i förtroendet hos beskedliga husmödrar genom att förespegla dem vinsten af att ega honom såsom inackorderad hyresgäst, och sedan bestjäla dem. Gossen, som vid polisförhöret uppgal sig vara från Istorps socken i Marks härad, hade redan fö: trenne månader sedan kommit hit till staden. Han sade sig i sin tidigare barndom ha Ågätt vall och snart kommit ur hemmet, hvarigenom han råkat i dåligt sällskap bland andra pojkar. Den som doch först hade ledt honom in på brottets bana skulle varit en hans moster, med hvilken han vandrat omkring och i hvars säilskap han äfven kommit hit til Göteborg, men som sedermera gått itrån honom. Den bitulls bekanta historien om hans älventyr härstädes kunde igår inhemtas t poliskammaren oen var af ungefär soljande innehåll: Någon dag i förl vecka infann han sig hos hustru E. Andersson i Majorna och yttrade att han ville inackordera sig hos henne i ett för allt. Hon förklarade, att hon ej kunde afgöra om hon skulle mottaga inackorderingen innan hon talat vid sin man. Osorsigtigtvis lemn-de hon dock vid ctt tillfälle sin bostad medan den unge äfventyraren läåtsade sig vän ta på hennes mans afgörande af den busliga affären. Under det hon var borta försvann gossen, och men honom 4 st. guldringar om 1!(a dukats vigt hvardera. en tobakspipa, tvenne knifvar jemte några halsdukar m. m. Denna stold bragte honom dock i polisens bänder. Han erkände då, enär han väl ej tyckte det vara lönt att neka, att han begått flera andra stölder i samma stil och utvisade för polisen hvar han afyttrat en del af det stulna. Det tj nade honom också icke mycket till att hålla på sin oskuld, enär ce flesta af dem, som han på samma sätt bedragit, i polisen anmält stölderna, hvilka alla buro alltför stort slägttycke, för att man skulle kunna tilltro mer än en enda person att ba begått dem. Den nästa person, som efter hustru E. Andersson berättade, att gossen Andersson en dag inkommit : i I j hördes, var hustru Anna Brita Andersson, hvilken hennes hem och begärt att bli inackorderad i ett fö: allt hos henne och hennes man. Hun skulle, lofvade han, bli som deras eget baru, men utfåste sig dessutom till hvad hennes egna barn omöjligen skulle kunnat gå i land med, nemligen att för sin vistelse: familjen betala 54 rdr i månaden. Han skulle uppehälla sig i Göteborg i tre år, under hvilken tid han skulle gå på gymnasium. Han var son till en myeket förmögen länsman i Warbergstrakten och dessutom systerson till en ansedd anghätskapten, som med sitt fartyg ginge på Göteborg. Denne skulle med största nöje betala de 54 rdr i månaden, som ban så liberalt utlofvade. På dessa lysande löften tillar-s han att ligga öfver hos makarne Andersson natten till sistl. Lördag. Då hustru A. på morgonen gick ut, åtog han sig att vakta huset, hålla dörrarne reglade o. 8. v. tills hustra A. kom tillbaka. Innan hon gick kys9te och klappade han hustru A. och försäkrade henne ånyo, att han skulle blifva henne en son. Då hon kom tillbaka var likväl den ömme fosersonen försvunnen och med honom diverse klädespersedlar. När gossen sedermera ej återkom begaf hustru A. sig ned till den forutnämnde ångbårskap tenen, hvilken ej stod i det ringaste slägtskapsförbållande till eller ens kände den uuge bedragaren och undrade Shvem f-n som skickade honom alla kärringar på halsen. Gossen synes ha egt en stor förmåga att bedöma. de personers karakter med hvilka han gifvit sig i beröring. Hustru A., som tycktes ega en släng af känslosamhet, hade han kysst och klappat; han: hade lofvat att vara bennes son, Den, som näst efter hustru A uppträdde i poliskammaren, var en mycket talför qvinna, hvilket bevisades derigenom, att hon, då hon blef inkallad, höll en lång föreläsning för den unge brottslingen innan bolismästaren hunnit säga ett ord. Äfven ör denna, an. a, hvars