de ståtliga skoppen, som långsamt seglade framåt med de hvita seglen glittrande i solskenet; hon såg ingenting af de närbelägna täcka villorna eller af arbetarnes sysselsättningar på akrarne: nej, hennes uppmärksamhet var upptagen af något annat. Grensle på samma grind, hvarest man såg honom dagen förut, satt Herbert Dane. Han kunde bli sedd der ofta, ty platsen låg inom synhåll från det ena fönstret i frukostrummet och för ett förtjusande ungt ansigte som brukade visa sig der. Han hade icke med sig det metspö han dagen förut arbetade på, men hade nu i stället ett silfverbeslaget ridspö, med hvilket han slog än på sina egna stöflar än på grindens bommar, allt på sitt vanliga vårdslösa sätt. Kan man väl tro att lady Adelaide skulle ha ögon för något annat då han var der? Han tog af sig hatten för henne då hon först visade sig, och en främling skulle i denna rörelse ej ha sett något annat än en vanlig helsning af en gentleman. Hon såg förmodligen deri mycket mera. — Tant! ropade hon, plötsligt brytande tystnaden, ty det föreföll henne som om minst en halftimma hade förflutit sedan lady Dane fattade sin bönbok; är det icke tid tror ni, att göra sig i ordning att gå ut med onkel? — Icke ännu, Adelaide. Klockan är ännu blott — Hvad är det? Högljudda och vredgade röster, som tycktes tvista, hördes plötsligen från våningen ofvanför. Lady Dane sprang förskräckt upp från sin stol och Adelaide sprang till dörren samt öppnade den. (Forts.)