tion, som vi ej kunna kommendera. Ett annat medel är, att våra egna författare må bemöda sig, allvarligt bemöda sig, om att lära känna scenen och dess fordringar, att bli tekniskt förfarna, för att kunna kläda sina teckningar ur vårt sociala lif, hvilket ej behöfver egna sig åt det frivola, för att ha något att görar, i en smältoch njutbar form. Det är de allvarliga sträfvandena vi förorda hos våra skriftställare och ej detta nyckfulla gycklande, denna pojkaktiga lek med sina egna krafter, som skakar fram en och annan produkt, hvilken stundom lika litet återgifver vårt eget nationala och sedliga lif, som papegojan vet att återgifva andan i hvad man föresäger henne ... Men hvarje dylikt allvarligt bemödande om konsten bör ock af allmänheten understödjas, och hon är ej otacksam, om hon finner något. Må vi derfor komma öfverens om, att söka, såvidt sådant är möjligt, skaffa en sannt nordisk dramatik anseende och burskap ibland oss. Må vi lära oss att älska det, som återgifver, eller redan det, som bjuder till att återgifva med konstens idealiserande färgbrytning Nordens nåtur, lynne och sed, våra höga känslor och ädla tankar i tragisk eller komisk konflikt med våra småsinnade begrepp, svagheter och fel. Må vi värdera det af oss, som konsten bjuder oss, sedan det genomgått dess soffrande digel. Må vi fröjdas åt hvarje källsprång af friskhet och lif inom vår idverld. Må vi, slutligen, med bitall och guld understödja och befrämja allt, som kan genom ädla tankar, renhet och snille vara värdt att utifrån assimileras med hvad vi sjelfva frambringa; men fly allt, som endast skulle förskämma vår egen luft och befordra ogräsets ymnighet. Men må vi göra allt detta gemensamt. Går publiken ej med kritiken, skall teaterdirektören gifva kritiken en god dag, ty han kan ej — der det offentliga understödet icke bispringer honom — ställa sig emot publikens smak, ehvad man än må säga. Står kritiken ensam, kan den blott, då den sett klandret endast yttermera reta smaken för det frivola, det osköna, uttala sin dom deröfver genom en sträng tystnad, en dödsdom mera förkrossande än äfven den snillrikast skrifna kritik. Det är möjligt, att taktiken ej är i alla hanseenden den rätta, erfarenheten har dock visat oss, att med den vinnes mest. Vår uppsats har redan uti dessa allmänna betraktelser nått en sådan längd, att endast föga plats återstår oss för ett omnämnande af hr Richard Gustafssons i förrgår härstädes gifna solkskådespel Högt upp i Norrland. Stycket har flera goda momenter, och särskilt är uppränningen at de genom en bedragare vilseledda läsarnes konflikt med öfriga medmenniskor ganska lyckad. Första akten är derför obestridligen den bästa, fastän fört. ej kunnat undandraga sig den hos våra sfolkpjesers författare gängse manien att vilja framställa en bondflicka med hela den upp: skrufvade sentimentalitet, som skulle höfvas en gammal guvernant och ej ett friskt naturbarn med dess naivitet. M:ll Rosendahl, som hade en sådan der otingsroll sig uppdragen, ökade förs:s synd genom ett konstladt och affekteradt spel. Hr Rohde hade onekligen den bästa rollen: en munter och öppen bond: dräng, hvars konflikt med läsarne och deras fanatism gör honom till en verkligt komisk figur, med rask penna framkastad på taflan Stycket hvälfver sig kring en af irrlärare vil: seledd rik bonde, hvars dotter irrläraren vil! göra till sin hustru, fastån hon älskas af en ung bruksbokhållare, en oäkta son till egendomsegaren i trakten. En träta uppstår. En som mindre vetande framställd gubbe, hvilken älskat den af baronen förförda bokhållarens mor, vill hämnas på baronen och ger bokhållaren ett gevär i hand. Skottet smäller at, irrläraren blir sårad. Bokhållaren uppmanas af sånen att fly och får af honom penningar, som han stulit från baronen. Men allt reder sig. Den falske profeten rymmer med den rike bondens penningar, fånen dör och i hans gömmor finnas värdepapper, hvilka rentvå bokhållaren från anklagelsen för tjuf. Bokhållaren kommer tillbaka och blir gift med sin älskade, som naturligtvis sväfvat på gränsen till vanvett. En del tillskrufvad lyrisk affekta tion oaktadt, egor stycket dock tillräcklig friskhet, rörlighet och sanning, för att set med nöje, isynnerhet som äfven de af hn Casper och Ullberg samt fru Casper och mill Löfgren innehafda roller utfördes på ett gan ska tillfredsstallande satt.