2i2i22i2m2 — — ESS möttes han af sin betjent Ravensbird, som begärde fem minuters samtal med honom. De gingo upp till ett litet tornrum, som kapten Dane använde till sin salong, och stängde in sig. Lady Dane befallde att frukosten skulle afdukas och öppnade sin bönbok för att läsa psalmerna för dagen. Hon var en mycket god qvinna. Då Adelaide Errol först kom till slottet hade lady Dane haft henne att deltaga i dessa bönestunder; men hon hade hållit dålig min dervid och visat otålighet, och lady Dane rådde henne då mildt att vänta tills hennes hjerta var mera stämdt derför. Den stackars Adelaide som aldrig blifvit öfvad i dylika vanor ansåg dem blott vara tråkiga och tidsödande, och lady Dane hade nog godt förstånd att erinra sig det ingen bör tvingas till religion. Hon satt i sin länstol nära elden; Adelaide stod vid ett fönster i sin täcka persikofärgade musslinsklädning. med de vackra händerna tittande ut genom de med spetsar försedda klädningsärmarne och med kinder, tack vare en inre rörelse, så röda som musslinet. Rummet låg nära salongen vid ändan af huset, med ett fönster vettande åt hafvet och ett annat åt Danesheld. Det var en strålande vårmorgon. Himlen var blå med några få lätta moln; solen sken klart; häckarne sköto fram sin späda grönska, och de tidiga blommorna slogo ut. Men icke på något af dessa föremål, huru angenäma de också voro för ögat, blickade Adelaide: den varma solen, himlens azur, häckarnes lofvande grönska, de leende blommorna voro intet för henne; hon egnade ej en tanke åt hafvets sköna fält som sträckte sig ut i rymden, eller åt