dagkostnaderna betäckta . Vi ge Shakspeare... Namnet är för allmänt vördadt, för att någon skulle våga framkomma med anmärkningar. Men Shakspeare är tråkig och törlegad, säger man .. och teatorn står tom. Varen öfvertygade, mitt herrskap, om att Shakspeare skaffat mer än en teaterdirektör grått hår... Ett försök med Kärlekens Blindbockar-, med Den sköna IIelena, medLes Grisettes ... recensenterna väsnas, de klandra, de ogilla, men salongen är fullsatt, parketten applåderar; öfra raden följer med; första raden finner detta ej vara — skick och fason för en bättre person; men raden är likväl aldrig tom, och vi, konstens framställare, vi kunna lefva, hålla vår garderob i förträffligt skick och uppfylla en bildad publiks billiga anspråk i kostymer och paryr. Huru är detta möjligt, torde någon invända, om recensenterna ritva ned det gemena och dermed uppfylla sin pligt? Med någon erfarenhet kunna vi säga, att då hrr recensenter protestera, svarar man dem: teatern är väl ingen barnkammare; för dem renom är allting rent; den, som ej vill gå, kan låta bli. Ja, det händer tillochmed, och ej sällan, att man just för den stränga kritikens skull rusar till teatern, för att få se den förkättrade pjesen eller dansen. Det är med denna sak som med lystnaden efter skandalen. Hvar och en vet, att han dricker gift, under det han berusar sig ur skandalens bågare, ty han dödar sitt eget samvetes stämma, sin kristliga kärleks känslor för medmenniskor; men han gör det ändock. Teaterdirektören och recensenten kunna med Horatius säga: — — — media inter carmina poscunt Aut ursum, aut pugiles, his nam plebicula gandet ) Detta är ett tidehvarfvets och samhällets onda, hvars tillvaro vi endast kunna, om än med ledsnad, stundom med förtrytelse, bekräfta. I hvilken utländsk tidning eller tidskrift, som något sysselsätter sig med teaterns företeelser, vi få tag, finna vi klagomål öfver den dramatiska konstens sjunkande, öfver allmänhetens sig försämrande smak och författarnes samt teaterdirektörernas endast alltför stora medgörlighet att toga sig derefter. Hvad skulle väl äfven den ifrigaste och mest varmhjertade recensent förmå med sina protester mot denna förvridning i smaken? Intet. Han skulle genom att framhålla det skönas bild bredvid, blott sätta en ny pikant krydda på anrättningen, endast gifva någonting retande åt det publiken helst vill förtära. Men likasom ötvermättnad väcker leda och frosserilasten sålunda blir sitt eget korrektiv till måttlighet, så skall äfven publiken en dag känna sig uttröttad vid alstren från detta litteraturens proletariat, som ifrigt efter föda ock näring svänger med ett vågadt infall kring på den nötta klacken och kastar sin lekande esprits artificiella perlor i smutsen. Vi nämnde först, huru Bossuet för Ludvig XIV framhöll exemplets makt. Frankrike är, som vi veta, nu de europeiska teatrarnes kornbod, der de hemta sina förnödenheter för en hungrig publik. Men i Frankrike är, enl. hvad en transk kritiker yttrade för några dagar sedan, litteraturen fenomenet af en åldrad och utmattad tid, som, bortvänd från det offentliga lifvets upprörande strider, från de höga och allvarliga spekulationerna, kastar sig på frivoliteterna — ty man måste väl ändå göra någonting. De franska dramatiska styckena, ätven de största bagateller, äro i tekniskt hänseende nästan alltid förträtfliga och sakna aldrig något af fransk åsprit. Bredvid dem taga sig andra länders nutida dramatiska skapelser ut som klumptötter vid sidan at lättfotade bayaderer i en liflig cancan. Publiken skådar dertör helst dem och ger för en stund moralen på båten, för att tå sig ett godt skratt. Recensenten och den verkligt bildade må rynka ögonbrynen aldrig så mycket ... skrattet går af med segren och trium-; terar öfver indignationen. Hvad är under sådana förhållanden att göra? Vi kunna visserligen med de tänkande männen i sjelfva Frankrike önska, atww det ottentliga lifvet må erhålla större frihet, på det allmänhetens håg må riktas från det frivola och lilla, till det ädlare och högre -— men detta betingar ju en fullständig social revolux) Midtunder den herrligaste dikt längta de ef