der och lady Adelaide, medan solstrålarne föllo på bordet och kommo den hvita duken och silfret att glittra. vinden är god och jakten får en präktig fart. — När går hon till sjös? — I qvåll. — Du stannade sent ombord, Harry, eller hur? — Ja, jag tror att klockan var öfver tolf då jag gick i land. Jag och Moncton talade om gamla tider. Han hoppas på nöjet att någon gång få välkomna er till sitt hem, Adelaide. Han har en förtjusande egendom vid Washington. Lady Adelaide kastade hufvudet tillbaka för att tala och det låg en början till trots i hennes ton. — Det kan hända att han icke får det nöjet. Det är långt till Washington, kapten Dane. — Kapten Dane! upprepade han, ingalunda belåten med titeln. — Nå Harry då, återtog bon fryntligt, ty lady Dane kastade en ogillande blick på henne; om ni blygs öfver det andra namnet. — Jag blygs icke deröfver, Adelaide, sade han lugnt; men jag älskar ett annat af er. — Åh, suckade Adelaide för sig sjelf, huru bekvändt och förargligt allting går i denna verlden? — Hvad går bakvändt och förargligt? frågade lady Dane. — En hel mängd, tant. Sophie var tvär och ondsint i morse, och den vackra fågel som mr Lester gaf mig sitter ruggig på sin pinne. Jag tror att han snart dör. Då kapten Dane efter frukosten lemnade rummet,