Ieater. Då Mohieres pjes Tartuffe gitvits för första gängen i Versailles och presterskapet rasade ötver the gycklares och histrionersförmätenhet att angripa det heliga, såra den allmänna sedlighetskänslan C. tillsporde Ludvig XIV, som sjelt applåderat stycket, sin erkebiskop Bossuet, huruvida äfven han ansåg det fördömligt att besöka teatern. Den fine och snillrike prelaten genmälte: Det finnes många skäl, som tala emot, men stora exempel som tala för. Det diplomatiskt afgifna svaret har sin tillämpning ännu i våra dagar. Inom detta samhälle har det nu blifvit en sed att enskilda personer uppträda emot och utdöma den lösa mat, hvarmed publiken undfägnas på vår scen. Då hrr Åhman Å Pousette voro här, angrepos de, hvaraf en utat dem föranleddes att offentligen svara. Nu är det på samma sätt med hr Rohde å Mindre Teatern. Åskådarne blitva rindignerade och gifva i allmänna organer luft åt sin harm Men hvar är den makt, som borde utgöra förmedlingselementet mellan teatern och den stora allmänheten? spörjer man ... den makt, som borde hålla scenen uppe vid det ideala och ej tillåta den släpa konsten ned i smutsen, der hennes skära vingar fläckas . .. den makt, som bör ständigt och jemt förädla allmänhetens smak, genom att göra dess blick mera emottagligt för det sköna, mera ömtålig tör det fula... den makt, som skall just at kärlek till det sköna i dettas namn protestera mot hvarje osedlighetens såväl som pryderiets inkräktning på detsamma ... den makt som skall mot realismen föra en ständig, en aldrig tröttnanda kamp för det ideala, och mot en sjuklig idealism förtäkta det realas rätt i konsten; som, med ett ord, skall oaflåtligt för konstens framställare och åskådare framhålla regeln, att det verkligt sköna, — och intet är skönt, utan att äfven vara sannt och godt, — således att det verkligt sköna, sanna och goda just tramträder genom en förmålning mellan id och råamne, mellan det ideala och det reala, att såväl idealet måste i konsten kasta sitt skimmer ötver det konstnären för sin framställning gripit ur det verkliga lifvet, som äfven detta senare måste gitva af sitt element, sin natur åt det ideala, på det konstverket ej må bli ett blott abstrakt tankeexperiment, en dimhöljd santasiföreteelse, en tom onatur... kortligen, hvar är kritiken, säger man, som borde hålla scenen uppe att vara ett konstens tempel och under ständigt förädlande af allmänhetens smak tillhålla denna att endast gisva sitt bifall och sitt understöd åt hvad som verkligen är skön konst? ... Hvar är kritiken? hvar äro recensenterna? ropas... Ar den förra nu en skugga blott... äro de senare efterlåtna eller försumliga?: ... Teatern bar blifvit till en röfvarehäla; recensenter, hvartör dritven J ej vexlarena ut ur templet? Men om vexlarena skulle just vara publiken sjelt? Om det skulle vara denna, som genom sitt exempel dritver konstens framställare till att småningom ötvergifva konsten och egna sig åt konsterna, genom hvilka de skörda bifall och penningar? Om det skulle vara just denna samma publik, som gifver konstens eller konsternas framställare vapen i hand att, stödjanae sig på dess bifall, på dess applåder och tillopp, möta hvarje anmärkares hugg med den förklaring som parad, att publiken, som måste inrymma äfven konstdomare samt män och qvinnor med bildning, gifvit sin sanktion åt våra framställningar; det är at publiken vi bero, hvad den vill, det måste vi äfven vilja; för det man är konstnär, bör man ej svälta ihjäl, genom att arbeta i en riktning, som publiken finner ledsam och i hvilken vi skulle utarma oss. Vi gifva Moliere med hans höga moral, men för vår tid något mindre valda uttryck och situationer — recensenterna applådera, men pryderiet rynkar på näsan — och andra gången samma stycke gifves, står salongen tom... Moliere är för ekivåk, de pryda skrika med Philaminte i Les Femmes Savantes: Det högsta målet dock för vår akademi, Som hos allt städadt folk skall väcka sympati Och om hvars vigt vi tryggt till efterverlden vädje, Ar språkets sofring från de plompa vändningar, Med hvilkas hvassa udd man fina öron sårar, Men infallsmakare och andra fadda dårar Beständigt hålla fram som skädepenningar, Jag menar denna. mängd af små tvetydigheter, Som går hos oss i svang och gör vårt kön förtreter. Nåväl, fortsätter man, oaktadt recensenternas välvilja och de verkligt bildades bi