vara med, vet du ju! sade flickan skrattande. Hon skulle tro att vi kokade ihop förräderi emot Harry. Har Cecilia rest bort på sitt besök? — Hon reste i eftermiddags. — Du har så brådtom att gå, tillade han liksom ytterst nedslagen. Det ar icke ofta du kommer hit, det skall gudarna veta. Och jag har sagt dig att jag icke kan vara här imorgon afton. — Det är icke ofta vi få så vackra aftnar. Du vill väl icke, att jag skulle komma ut en mörk och regnig qväll. Icke genom kapellet, Herbert, tillade hon då han syntes vilja taga vägen mot ingangsdörren. Jag går aldrig derigenom utan att tänka på spöken. Du måtte ha smak för sådana. Han skrattade, och Ravensbird såg dem långsamt passera förbi utanför samt fick en klar anblick af deras drag, genom öppningen i murgrönan. Herbert Dave gick icke langt; han var möjligen rädd för att bli sedd. De stannade ett ögonblick och skakade händer; hon sprang derefter hastigt sin väg öfver gräsmattan. Han å sin sida kom tillbaka och stödde ryggen mot muren, liksom förut, medan han såg henne inträda i slottet. Han tog derefter med snabba steg vigen mot Danesheld. Mr Richard Ravensbird, utträdande från de skyddande ruinerna, afkylde sin harm genom en romenad jå klipporna innan han återvände hem. Morgonen kom lika tjusande som qvällen varit, ehuru ej fullt så lugna, ty en lätt bris började blåsa. — Så mycket bättre för Monctons jakt, anmärkte kapten Harry Dane då han satt vid frukosten med sin mo