under det ingen kunde bestrida hans redbarhet. Han var en af de ifrigaste kämparne för bondeständets förstärkning medelst intelligentare elementer, såsom den enda säkra utvägen att åstadkomma ott uppriktigt intresse inom det fjerde ståndet för representationsreformen. Med 1856—57 årens riksdag och den derpå följande statsrevisionen, afslutades hans representantkall. Han led redan då at en svår sjukdom, som förvärrades genom rörelse. Han undanbad sig att ifrågakomma vid valet till påföljande riksdagar. Den sista gången han offentligt uppträdde var förliden höst såsom elektor vid riksdagsmannavalet inom Stockholms södra domsaga. Vid ett förberedande möte med elektorerna lade han dem på hjertat, i ett lysande föredrag, att nu välja en riksdagsman, som gjorde dem heder. Han föreslog rektor Siljeström, som ock blef vald, fastän en annan person förut var till platsen designerad. Hans själskraft var lika spänstig, hans lynne lika lifligt som förr, ända till d. 29:de i törl. månad, då han plötsligt homsoktes af ett slagantall, som med ens gjorde honom mållös, D. 3 November vid middagstiden slutade han sin länga, lika verksamma som hedrande lefnad. Göran. —